Closing time
Detta är det sista inlägget jag skriver här på ett tag framöver som jag känner nu.
Jag orkar inte mer, jag ger upp. Jag förstår att INGEN kan fatta hur jag har det och hur jag mår men jag orkar inte bli hånad och utsatt för div saker mer.
Jag vet i ärlighetens namn inte vad som
Kommer hända och jag bryr mig egentligen inte heller. Kommer jag ligga här och ruttna, kommer jag dra härifrån, försvinna helt? Ja ingen vet och bara tiden kan utvisa.
Det här mörkret är värre än en vinterdag i Norrland och det verkar inte bli vår på väldigt länge, troligtvis aldrig.
Om bara allt annat hade funkat så kanske jag hade kunnat ta mig ur det här men jag är så ensam och människor jag ställt upp för till 150% dom sviker också.
Jag fattar inte, jag kan verkligen inte förstå det beteendet men nu sätter jag stopp! Skadan är dock redan skedd men någon kanske lär sig något av de hela man kan ju alltid hoppas.
Med dessa orden säger jag på återseende och som jag sagt innan, låt de människor du bryr dig om och tycker om få veta det. Man vet aldrig när det är för sent och en sådan sak kan mycket väl rädda en människa. Jag vet iaf att det hade gjort stor skillnad för mig.
Fuck it
Jaha, det blev ju en rolig dag. Hade gjort mig i ordning och tom fixat håret men näsch inte skulle det hända något i mitt liv inte. Så nu lägger jag mitt lockiga hår på den fuktiga kudden och sover resten av dagen ist. Så jävla tragiskt är det.
Jag hatar verkligen livet japp det är sant, jag hatar det!
Vad jag inte kan förstå är hur någon som vet hur illa det verkligen är medvetet kan göra det ännu värre? Man måste ju verkligen vilja se mig försvinna från denna värld? Är det inte lättare att bara säga det då isf? Säg att du inte vill veta av mig mer istället för att leka med mig och mina känslor. Utnyttja mig inte utan radera mig bara från ditt liv ist!
No need for this
Som jag känner just idag!
So long
Den här känslan jag känner nu önskar jag att ingen någonsin behöver känna. Jag mår så jävla dåligt så jag kan inte ens sätta ord på det. Jag har sådan ångest att jag inte kan göra något annat än att stirra i taket eller vagga monotont fram och tillbaka.
Jag är ensam, övergiven och totalt maktlös i mitt egna liv. Jag är en slav under ångesten och min trasiga själ.
Jag är ärlig, jag klarar inte mycket mer. Min gräns är överskriden och jag tar emot vilken hjälp som helst av vem som helst så desperat är jag.
Om det är så illa som jag befarar så kommer jag skita i allt på riktigt. Det är över då på så många fler sätt än ett.
Det finns inget mer att göra, inget mer som någon kan göra.
20150928
Hur vet man egentligen när det är dags att sätta stopp? När vet man att man är redo att göra något man vet kommer få fruktansvärda konsekvenser? Hjärtat säger att jag måste men hjärnan är skeptisk.
Jag vet att det inte är okej och att jag inte förtjänar det. Så därför förstår jag inte varför jag utsätts för det. Jag har aldrig blivit så illa behandlad innan.
Jag är glad över att det finns vita piller som kan få mig att glömma en stund och sova. Även om jag ändå vaknar runt fem ggr per natt av diverse konstiga mardrömmar.
Jag kan inte ha det så här längre men alternativet skrämmer mig så otroligt mycket...
Ännu en dag
Jaha, så var ytterligare en dag till ända. En dag med bra början och tragiskt avslut kan man väl säga. Timmarna spenderade i stallet med mina bästa fyr och tvåbenta vänner var härliga.
Resterande är inte ens värda att nämna förutom den stund jag fick träffat Molly då, den tiden är alltid värdefull.
Sen har allt bara varit mörkt, tomt och tyst. Vissa väljer att inte ens svara, vilket känns hopplöst eftersom jag är i så stort behov av det stödet,
Jag saknar mycket i mitt liv men framför allt så saknar jag att leva. Jag saknar att ha saker att glädjas över, att se fram emot. Just nu är bara allt ett stort mörker utan ände. Jag vet vad som komma skall och jag är inte förberedd för man kan helt enkelt inte vara förberedd på något sånt, inte fullt ut.
On the edge
I tre dagar har jag spenderat dagar och kvällar i min soffa. Utan tv, utan dator, jag har bara legat och glott rakt upp i taket. Jag har inte direkt någon ångest jag känner mig bara så ensam och bortprioriterad. Jag är nästan tom på känslor kan man säga.
Jag har tagit mig i kragen och varit ute på vissa saker och det har gått helt okej men så fort jag är klar med dom så är jag helt slut. Har inte ens orkat åka förbi mina föräldrar som jag behövt sen i fredags.
Jag har aldrig mått såhär innan som jag gör nu, jag har aldrig känt mig så ensam. Det är inte många som vet hur jag känner, och av dom som vet verkar de flesta skita fullständigt i det.
Jag förstår, jag är svår att tycka om, jag är en jävla parasit som jag sagt innan. Världen vore en bättre plats utan mig helt enkelt!
Just nu känner jag att jag är ensam mot världen. Jag har min dotter och min bästa vän och dom två är jag otroligt tacksam över. Där finns det iaf en som frågar hur jag mår och försöker muntra upp mig ❤️
Feeling low
Jag har bestämt mig, det är fan finito nu, jag ger upp!
Jag orkar inte leva ensam med ångest konstant och bli typ ignorerad av dom som borde bry sig mest (inte alla).
Jag säger upp mig från det här jobbet som kallas livet. Nu lägger jag mig i min säng och knaprar mina sobril tills någon kommer och räddar mig. Vilket ingen kommer göra ändå så där sket det sig.
Jag känner mig som världens minst omtyckta människa, som en jävla parasit som ingen egentligen vill veta av. Jag vill inte ens veta av mig själv.
Det värsta är att jag låter mig själv bli så illa behandlad att jag börjar känna såhär. Jag tillåter det!? Varför gör jag det?!
Jag är så besviken på dig, så ledsen och arg men jag säger ingenting som vanligt utan jag bara låter det fortgå.
Fy fan rent ut sagt! Men jag får skylla mig själv, allt är alltid mitt fel.
B-day
Snart är det min födelsedag vilket jag inte alls ser fram emot.
För första gången i mitt liv så kommer jag vakna upp ensam vilket känns både ledsamt och tragiskt.
Jag har egentligen bara en önskan och det är att få träffa en speciell person och få känna att jag betyder något. Det kommer dock inte inträffa.
Jag ser istället framför mig hur jag sitter ensam på Restaurang Havanna med ett glas rött i handen. Mitt presentkort går nämligen ut den dagen och eftersom ingen vill gå med så får det väl bli så.
Different kinds of feelings
Precis när man tror man vågar så är det för sent. Jag blir tokig på mig själv emellanåt samtidigt som det kanske är bättre att vissa saker förblir osagda. Det kan vara en svår avvägning det där. Hela livet är en svår avvägning om man ska vara ärlig.
Om jag ska prata om något annat än känslor och problem så kan jag ju berätta att jag idag varit ute och ridit i spöregn med Sandra. Vi störde oss inte lika mycket på regnet som på människan som förstör landsbygdsidyllen, är jävligt otrevlig samt dryg. Jag blir seriöst förbannad bara jag tänker på människan. Grrrrr.....
Nej nu ska jag sova och drömma om eldsvådor!
Ont det gör ont
Det finns så många saker som väcker jobbiga minnen, så många saker som jag inte längre klarar av.
Jag kan exempelvis varken se ett tv-program/ film där los angeles, las vegas, Dalarna eller Stockholm nämns eller visas.
Jag kan inte se någon typ av sport, inte handla i en viss butik, inte lyssna på viss musik, inte läsa Varbergs posten, inte höra ljudet av en V8, inte känna lukten av grillat osv osv...
Allt detta undviker jag så gott jag kan varje dag bara för att slippa känna paniken och den sorg det för med sig.
Allt fint är numer något fult och allt som gav glädje gör bara så jävla ont.
Det var på väg att bli bra, livet var på väg tillbaka men någonstans på vägen sket sig allt och nu är jag tillbaka på ruta ett igen.
Missing people
Det finns två personer som betyder oerhört mycket för mig och nu har båda två i skrivande stund fått gör sig att dom inte vill prata med mig, inte ens skriva till mig.
Det var inte riktigt vad jag behövde just nu i min livssituation och jag är så himla ledsen. Jag behöver mina vänner, jag behöver dom människorna jag älskar och bryr mig om men jag verkar inte kunna göra något åt det heller.
Det måste vara något med mig som gör att de jag bryr mig om mest inte vill veta av mig. Jag förstår bara inte vad. Kanske hade världen varit en bättre plats utan mig, iaf för vissa människor. Det tråkigaste med allt är bara att det finns saker jag borde sagt, som borde fått komma fram.
Love of my life
Det finns många situationer och händelser i livet som gör ont och som bildar ärr i själen. Det som gjort ondast i mitt liv är det som hände för snart 10 månader sen.
Ja ni får tycka att jag är konstig men att bli lämnad av mitt livs kärlek gjorde och gör fortfarande 10 ggr mer ont än när jag exempelvis hittade min häst död i hagen.
Vi är vänner och det finns inget otalt mellan oss och jag är glad för hans framgångar i livet men det går inte en dag, inte en timme utan att jag saknar honom i mitt liv. Jag kommer alltid älska honom vad som än händer.
Livet går vidare men en del av mig är på något sätt borta och jag kommer förmodligen aldrig att bli fullkomligt hel igen.
Not everyone
Nu vet jag tydligare än någonsin vilka mina riktiga vänner är.
Jag är glad och lättad på vissa sätt men otroligt besviken på andra.
Jag ger oftast människor som inte förtjänar det för många chanser. Jag är en känslomänniska helt enkelt och tycker jag om och bryr mig om någon så ställer jag upp no matter what. Jag måste lära mig att sluta med det, jag är värd mer än så och varför ska jag medvetet såra mig själv när jag inte måste?
Äh, vad fan inbillar jag mig själv egentligen? Jag kommer alltid vara lika godtrogen ändå.
Finns det en bra sak jag kan säga om mig själv så är det att jag är omtänksam och empatisk. Det spelar ingen roll vem det är eller när det är eller vad det gäller så skulle jag alltid ställa upp. Även om jag själv skulle må så dåligt att jag inte ville vara med längre. Det är helt enkelt sådan jag är. Jag måste dock inse och förstå att inte alla människor fungerar likadant.
Sen har jag typ tre miljoner dåliga egenskaper också så ingen tror att jag ligger här i skrivande stund och har höga tankar om mig själv.... ;)
Älskade du ❤️
Idag är en sorgens dag. Vår fina underbara och älskade katt Pyret har fått somna in. Ett otroligt tufft beslut att ta men det var helt rätt.
Hon kommer vara otroligt saknad av mig, Marcus och Molly. Hon har varit en fantastisk vän och gett oss många skratt de 11 åren vi fick glädjen att dela med henne. Bättre katt än henne går inte att få.
Vi älskar dig vår underbara "Pirat" ❤️❤️
Tears in heaven
Det här är dagen jag verkligen inte vill vakna upp till, dagen jag fasat för de sista tio åren.
Jag håller ihop mig själv för mollys skull men hon känner av min sinnesstämning ändå. Hon förstår mer än vad man tror.
Himlen gråter och det gör min själ också, hur ska jag klara detta? Svaret är att jag måste klara det, inte för min men för hennes skull.
Alla motgångar sker på samma gång och det kanske egentligen är lika bra om det inte vore för att det bara är konstanta motgångar som bara avlöser varandra hela tiden. När är det egentligen min tur att få uppleva lite stabilitet, trygghet och kärlek i livet?
Fix you
Min blogg är en del av min terapi för mig. När jag skriver av mig här så mår jag för stunden lite bättre och jag har aldrig tvingat någon att läsa. Jag skriver aldrig heller ut namn på människor av den anledningen att jag inte vill vara respektlös och peka ut någon så. Om det inte är bra saker förstås då skriver jag gärna ut det :)
Livet fortsätter att ge mig käftsmäll efter käftsmäll. Jag är så trött på skiten att jag har svårt att kunna sätta ord på det. Jag har förmodligen gråtit mer idag än vad jag gjort sammanlagt det sista halvåret. Det verkar inte heller finnas någon direkt ljusning.
I morgon kommer bli en ännu tuffare dag, en av de värsta i mitt liv och det kommer även visa mig saker som är avgörande för framtiden. Jag hoppas på att jag har fel men jag kan nog säga redan nu hur det kommer att sluta.
Godnatt
Empty room
Den enda person jag verkligen ville träffa idag vill inte träffas mig. Den enda person jag verkligen vill prata med vill inte prata med mig.
Det är ingen överdrift att säga att jag är helt slut. Det är inte heller någon lögn när jag säger att jag faktiskt inte längre ser någon mening alls med livet.
Jag har inga idéer kvar, inga tankar på vad som skulle kunna göra det bättre.
Några är besvikna på mig men tro mig när jag säger att min avsikt aldrig varit att såra eller strunta i någon. Jag orkar helt enkelt inte, jag orkar inte ens ta hand om min häst (tack gode Gud för min underbara medryttare), det har tom gått så långt att jag inte orkar tvätta, äta, städa, duscha som jag borde. Har aldrig varit med om något liknande innan.
Det finns liksom bara delar kvar av mig.
FML
Jag vill bara skriva och be om ursäkt. Jag orkar inte och kommer inte orka ett bra tag fram över. Jag kommer ha min mobil avstängd en del och hålla mig undan.
Jag känner mig som en parasit i världen, därför känner jag att det är bättre att jag håller mig borta från alla människor.
Varför har det blivit så här kanske ni frågar er. Ja, man klarar inte att bli sviken hur många gånger som helst och jag lovar er att jag förlåter inte denna gången.
Om jag hade kunnat göra precis det jag ville nu så hade jag tagit min bil, kört till okänd destination, stängt av min mobil och bara varit. Problemet är bara att jag inte vill vara med mig själv heller.
Svårlöst!
The limit
Jag känner en känsla jag aldrig känt innan. Jag känner mig helt totalt tom och uppgiven. Jag kan inte ens gråta för jag känner inget.
På ett sätt är det skönt eftersom ångesten lyser med sin frånvaro men samtidigt undrar jag: är det så här man känner när man gett upp?
Jag visste ju att min gräns var nära men ja jag vet inte.
Vad händer nu liksom? Ja vem vet? Jag har fan ingen aning. Jag vill inte ens veta egentligen. Mitt liv känns helt overkligt just nu, känns som att jag inte är jag.
Vad ska jag ta mig till?
Incomplete
Vet inte vad jag ska säga, vad jag ska tänka eller vad jag ska känna. Jag förstår inte mina egna känslor för tillfället. Det är så komplicerat allting, det är komplicerat att leva.
Jag känner saker jag inte trodde jag kunde känna, jag tänker tankar jag inte trodde jag kunde tänka.
Jag skulle behöva åka bort. Bara jag i min ensamhet och fundera över vad jag vill med mitt liv. Jag står just nu och stampar i samma ångestdimma dag ut och dag in. Min sjukdom styr mitt liv till 100 %. Det håller inte längre.
Min dröm är att en dag kunna vakna upp och känna glädje över att det är en ny dag. Att känna mig förväntansfull över vad som komma skall och att vara helt tillfreds med livet.
Hoppet är det sista som överger människan sägs det och än så hoppas jag. Den dagen jag slutar göra det är den dagen jag gett upp på riktigt.
Godnatt
True story
Jag vet verkligen inte om jag ska skratta eller gråta. Vara glad eller besviken.
Jag är nog en kombination av allt.
Livet är så himla nyckfullt och allt kan förändras så snabbt.
Människor är opålitliga och svekfulla men samtidigt kan dom som tidigare svikit vara dom som helt plötsligt finns där mest och dom som funnits där mest kan helt plötsligt bara vara borta.
Ibland undrar jag om mitt liv är något som anses okej att leka med. Som att mina känslor inte betyder något.
Jag vill inte ha det så men ändå tillåter jag det av någon jävla anledning.
Jag önskar att jag kunde se mitt egna värde och lära mig att iaf acceptera den jag är. Men jag lever inte för mig, jag lever inte genom mig, jag lever för att en gång i livet kanske eventuellt möjligtvis få tillbaka det jag en gång förlorade. Där jag i samma veva förlorade en bit av mig själv och min själ.
Seriously?
Jag fattar ingenting, verkligen ingenting!
Nu är det bra på riktigt. Matchen är avgjord och bortalaget segrade. Game over...
Empty tears
Jag är ledsen men det gör för ont, alldeles för ont. Det är så mycket jobbigt och så mycket besvikelse just nu så jag känner mig alldeles tom. Tårarna rinner emellanåt och ångesten trycks tillbaka med hjälp av de magiska pillerna men förutom det känner jag ingenting.
Jag kan inte förstå, jag kommer aldrig kunna förstå det här. Frågan är om jag ska leva med det eller inte. Frågan är vad fn som kommer hända.
Samtidigt som jag skriver det här kryper det upp en liten människa och lägger sitt lockiga hår mot mitt bröst och tårarna börjar rinna igen.
Jag har ett enormt ansvar och jag älskar henne så otroligt mycket, samtidigt är all min ork slut och det finns ingen hjälp att få. Så, vad gör man? Vad i herrans namn ska jag ta mig till?
September någon gång
Tårarna vill inte ens komma fram, jag känner mig helt avtrubbad.
Pyret är inte borta, inte än men det är nära nu.
Livet är tuffare än på länge nu, kanske jobbigare än någonsin. Man kan inte tvinga någon att ta hänsyn till det men man kan ju hoppas.
Jag vill inte beklaga mig men jag vill förklara mig varför jag kanske inte kommer svara, varför jag kanske inte kommer orka.
Ont det gör ont
"Det gör ont när knoppar brister". Har alltid velat skriva den meningen fråga mig inte varför.
Jag undrar så mycket, hela huvudet bara snurrar. Livet såg för ett tag mycket ljusare ut och jag hade hopp och kände glädje.
Allting förändrades på bara några minuter och jag känner mig helt tom nu.
Som om min själ lämnat min kropp på något konstigt sätt.
Imorgon ska jag och mina rödsprängda ögon fatta ett väldigt svårt beslut, hur ska jag kunna ta det beslutet? Ska jag avsluta en av mina finaste vänners liv?
Nu ska jag försöka få lite sömn bredvid min spinnande, älskade katt 💜💜
Svåraste beslutet någonsin
Jag matar och klappar dagarna i ända. Jag vet inte om det går åt rätt håll eller inte. Jag vet inte om vi gör rätt eller fel. Jag börjar fundera på om hon lever för vår eller sin skull. 
❤️❤️❤️
Samtidigt vill jag ju såklart göra allt jag kan och prognosen för att det ska kunna bli bra är ändå relativt goda.
Det största dilemmat är dock att katten som ligger här jämte och spinner högt är inte mitt pyre och hon är inte en lycklig katt just nu så vad fasiken gör man?
Jag älskar henne och hon har varit min bästis och ett stort stöd i över 10 år. Hon har fått stå ut med många tårar och gett mig så många skratt. Mer personlig katt får man leta efter. Därför förtjänar hon det allra bästa. Jag önskar bara att jag visste vad det bästa är och att hon kunde säga själv vad hon vill.
❤️❤️❤️
Betrayed
Att ha ett gott hjärta och vilja väl är en bra egenskap. Men ibland går det för långt.
Att ställa upp och prata i timmar när någon behöver en för att nästa dag när man själv behöver lite stöttning inte ens kan få så mycket som en textrad tillbaka.
Jag förlåter alldeles för lätt. Jag glömmer aldrig men jag förlåter. Vilket gör att jag kan bli överkörd hur många gånger som helst av samma person.
Vilken idiot tänker ni då! Ja jag är fullt medveten om det men det är sån jag är och jag vet inte hur jag ska göra för att ändra på det!
Jag är van vid att bli sviken och bortprioriterad ända sedan mellanstadiet och det sitter väl i antar jag. Att aldrig känna att man duger eller är lika bra som alla andra.
Därför låter jag fortfarande människor utnyttja och behandla mig illa för att sedan låtsas som att allt är bra när jag "passar" igen.
Jag har ett par fina vänner också som aldrig betett sig så och de gör att jag iaf inte helt tappat tron på mänskligheten!
Sant
Love actually
Jag är tom på ord och på ork.
Jag vill bara säga till alla jag tycker om att jag hoppas ni får bra liv med massor av kärlek och lycka. Prioritera rätt i livet och glöm inte av dom ni älskar.
Värdesätt inte pengar och framgång högre än kärlek och relationer. Ni kan komma att ångra er när ni kommer till insikt och då är det förmodligen för sent.
Älska mer, hata mindre.
Peace, out.
What to expect
"It aint over til the fat lady sings she Said and she sang"
Nothing
Varför är jag så snäll? Gång på gång går jag på samma dumma saker.
Jag känner mig som gruppen LOK sa "naken, blästrad och skitsur". Men nu är det bra! Jag tänker inte vara snälla Caroline längre men jag undrar ju vad det är för fel på mig som gör att ingen (nästan) värdesätter mig?
Om en vecka kommer allt vara över på flera plan och på ett eller annat sätt. Skrämmande, totalt skräckartat. Men jag kan inte göra något för att förhindra det. Det får gå åt helvete och så kanske jag följer med i dess fotspår så att säga.
Godnatt!
Chaos
Vad ska jag skriva? Katten är hemma, hon verkar inte må något vidare. Känner inte igen henne alls. Hon ska matas 10 ggr om dagen i 20 minuter åt gången och äta sju olika sorters mediciner.
Så ja, där är det kaos.
Träffade en kurator idag som sa till mig att "ja du får väl tänka ut vad du vill med ditt liv, och se över din medicinering". Ehh..... Jaha men jag har stått på en akut väntelista för att få en samtalskontakt inget annat. Och mina mediciner dom är ju inte så bra att ta regelbundet. Nähä? Det visste jag ju inte men vad ska man göra när ångesten fullkomligt förlamar en? Är det bättre att bara ligga och kräla som en mask med tankar på att man vill avsluta livet? Blir så jäkla trött! Men jo jag fick tiggt till mig en ny tid om en månad..... Tackarrrrr
På de andra fronterna är det väl lugnt just nu iaf. Molly är fantastisk och rolig och allt annat flyter på.
Nu ska jag mata katt!
En dag bara ett tag
Det är verkligen upp och ner hela tiden med allt. Idag måste jag ändå säga att det varit en bra dag. Inga större incidenter och ångesten har varit helt okej att hantera.
När jag har molly mår jag mycket bättre för även om hon är en riktig liten trotsig tjej ibland så skänker hon mig så mycket glädje och så många skratt 😍
Tänkte försöka mig på att somna i tid för en gångs skull, får väl se hur det går. Jag drömmer så mycket konstigt på nätterna så det är ju inte konstigt att jag aldrig är utvilad när jag vaknar.
Inatt drömde jag en återkommande dröm. Jag har en mobiltelefon och ska ringa till en speciell person men hur mycket jag än försöker så slår jag bara fel nummer, siffrorna byts ut och jag kommer aldrig fram. Undrar vad den drömmen betyder egentligen?
Den är oerhört frustrerande iaf.
Godnatt
Molly spelar och sjunger 💕💕
Bedöva smärtan
Jag vet att det håller på att gå åt skogen med allting. Därför har min ångest de sista dagarna varit ohanterbar. Jag försöker dock bita ihop och hålla god min även om det är fruktansvärt svårt.
Så här ser min räddning ut, det är tur dom finns men hemskt att det ska behövas.
Jag har inga större förhoppningar om att jag ska få hem min älskade katt igen tyvärr, det känns inte så. Men min största oro gäller något helt annat just nu. Något jag egentligen inte alls borde fokusera på men det förstår inte min alldeles för skadade hjärna.
På onsdag ska jag äntligen få träffa någon professionell att prata med, ett halvår efter det skickades en akutremiss. Hur sjukt är inte det då? Tänk om jag inte haft något socialt nätverk att stötta mig mot, då hade jag aldrig orkat.
Nej, psykvården i Sverige är ett skämt på riktigt! Det mesta försöker dom lösa med en massa piller hit och dit ist för att ta tag i dom verkliga problemen.
Just another day in life
Vissa människor byter partner lika ofta som andra byter sängkläder, mycket märkligt kan jag tycka men desperation kräver desperata handlingar det vet jag ju själv.
Jag vill tacka så mycket för all fin respons jag fått på mitt förta inlägg. Alla människor får tycka vad dom vill men att inte tycka det hela är hemskt anser jag vara inhumant. Nog om detta.
Jag har varit totalt däckad hela dagen men precis som vanligt så efter kl 22 är jag pigg som en mört! På dagen kan jag somna på två röda men på kvällen nä då ska energin flöda..... Ändå vaknade jag vid åtta i morse efter bara sex timmars sömn. Jaja, shit happens!
Bedrövligt!
Jag hade egentligen tänkt skriva något vanligt inlägg om något jag är föebannad för eller om min katt eller liknande men jag kan knappt tänka på något annat än den här fruktansvärda katastrofen som äger rum i vår värld.
Jag blev fruktansvärt illa berörd av bilderna förra veckan då över 70 flyktingar kvävts ihjäl i en lastbil och idag rann det liksom över då bilderna på den livlösa kroppen på stranden dök upp framför mina ögon. Han var tre år gammal och hans föräldrar var tvugna att riskera hans liv för att kunna rädda hans liv. Förstår ni?! Inte fn sätter man sitt icke simkunniga barn på en båt mitt ute i havet om inte läget är helt desperat?
Då tycker alltså typ 20 % av svenska folket att vi ska hjälpa dom på plats och stänga våra gränser? Hur kan man ens tänka i dom banorna? Det finns ingen möjlighet att hjälpa dessa människor på plats, det går inte att skydda dom från de bestialiska mördarna som härjar i deras hemland. Dom måste bort därifrån för Guds skull och då måste vi som medmänniskor hjälpa till!
Jag köper inte alls argumentet om att de är så mycket fler som dör i svält runt om i världen, DOM kan man hjälpa på plats och det gör vi också men det ena utesluter väl inte det andra? Nej precis som i debatten i går mot Annie Lööf så har Jimmie Åkesson inget vettigt att komma med, han är som en sönderspelad LP som bara står och hackar.
Jag har inte så mycket pengar att bidra med när jag själv är en sån där pensionär som det ska vara så synd om för att dom "asylsökande får ju så mycket mer pengar än vad en pensionär får", men jag har bidragit med vad jag kan. Det är min plikt som medmänniska för fasiken!
Life as I know it
Alltså varför är livet så himla jädra jobbigt hela tiden? Varför kan det inte bara vara lugnt någon gång?
Inget direkt nytt om den lilla katten, hon ligger fortfarande i slöinge. Alla prover ser bra ut men de måste få bukt med inflammationen och framför allt hon måste börja äta! Det ser alltså fortfarande mörkt ut men det finns en liten chans att hon klarar sig. Dom tror inte heller att hon har direkt ont just nu vilket är det viktigaste. Så fortsätt håll era tummar och tår är ni snälla ✊🏻
Dagen har annars varit mestadels jobbig. Jag orkar inte med alla tankar och känslor. Jag känner mig ensam och oviktig vilket enligt mig är en av de vidrigaste känslorna som finns. Jag gör liksom allt jag kan men får inget tillbaka.
Det känns som att jag hade kunnat försvinna och ingen hade märkt det på en vecka om det inte vore för Molly och Enya för någon hade väl märkt om jag inte hämtat från dagis eller inte hade mockat min box.
Ja jag är gnällig nu men min själ har ont och då blir det så.
Det har funnits bra stunder idag med. De timmar som spenderades i stallet med Sandra och bilresan till dagis imorse med en gapskrattande Molly som upprepade ordet "bajskorv" typ 50 ggr. Det är tur att dom finns, dom bra människorna och de goda stunderna 💖
Oro
Om man inte blir glad av att få kärlek från den man säger att man tycker om, kan man verkligen tycka om denne speciellt mycket då?
Jag tror tyvärr inte det.
Ligger och väntar på att slöinge ska ringa. Har sovit riktigt uselt i natt och jag är så himla orolig. Vissa tycker säkert jag är knäpp som oroar mig för en katt men jag älskar henne precis lika mycket som om hon vore en människa. Så är det bara och jag vet att det finns dom som förstår mig också.
Däremot är man ju mer förberedd på att förlora sin bästa djurkompis än sin bästa människokompis eftersom deras livslängd är så mycket kortare.
Åhh snälla lilla Pyret klara det här nu, du är inte så gammal och vi vill ha kvar dig 💗
Älskade katt ❤️
Jag skulle ljuga om jag skrev att det är bra i livet just nu.
Bli bra nu älskade Pyret
Min älskade finaste katt är döende och bara tanken på att hon kanske inte ska finnas mer är otroligt skrämmande. Jag vet dock att både jag och Marcus gjort allt vi kunnat för henne alltid så det känns bra. Hon har varit som vår lilla bebis sen dag ett.
De närmsta dagarna får utvisa vad som händer men det ser inte ljust ut.
Jag hade behövt någon som håller om mig just nu och som verkligen ville finnas där för mig. Istället har jag förlorat en av mina bästa vänner som flyttat iväg plus en som jag trodde skulle vara min vän för livet. Jag trodde inte det sistnämnda skulle göra så ont som det gör men det gör väl alltid ont att bli sviken.
Som tur är har jag fortfarande min underbara dotter som förgyller dagarna och håller mig sysselsatt. Vad vore jag utan henne?
