Tears in heaven
Det här är dagen jag verkligen inte vill vakna upp till, dagen jag fasat för de sista tio åren.
Jag håller ihop mig själv för mollys skull men hon känner av min sinnesstämning ändå. Hon förstår mer än vad man tror.
Himlen gråter och det gör min själ också, hur ska jag klara detta? Svaret är att jag måste klara det, inte för min men för hennes skull.
Alla motgångar sker på samma gång och det kanske egentligen är lika bra om det inte vore för att det bara är konstanta motgångar som bara avlöser varandra hela tiden. När är det egentligen min tur att få uppleva lite stabilitet, trygghet och kärlek i livet?
Kommentarer
Trackback
