Caroline Svensson

I dag har jag kommit till en fruktansvärd insikt. Jag kommer förmodligen aldrig kunna ta hand om min älskade dotter. Det kommer liksom aldrig att gå, så känns det iaf.
Jag kommer aldrig få uppleva det där lyckliga "mamma-livet". Jag kommer aldrig få känna känslan av att min dotter verkligen älskar mig. Bara hon blir lycklig, det är det viktigaste.

I dag vann min sjukdom över mig otaliga gånger och jag har genom diverse symptomletande och Google kommit fram till att jag har två cancersorter och två andra sjukdomar.
Hur mycket tid och energi spenderar jag på att reflektera över min hälsa och diverse sjukdomar? Ca: 85% av min vakna tid skulle jag tro.

I dag var ingen vidare dag....

Om bara alla kunde sköta det dom är skyldiga till (läs, får betalt för) och även lägga in en gnutta vänlighet i det hela så hade det helt klart funnits mindre krig i världen.
För nu mina damer och herrar nu är det krig! Håll i hatten för nu kör Vi!

This could be me!

Det verkar vara en väldig hets bland småbarnsföräldrar över hur långt ens barn kommit i utvecklingen. Det är en utav orsakerna till att jag håller mig undan diverse sammankomster med mitt och andras barn. Alla barn utvecklas i sin takt utan att någon är bättre eller sämre.
Jag vill inte sitta där och höra " men oj har inte ens Molly fått sin första tand" osv. Och då känna att jag måste säga "nej men hon kan minsann det här och det här". Tvingas hävda mitt eget barn, för att sedan gå hem och googla "när kommer första tanden" och " hur märker jag om mitt barn är normalt eller ej ".

Jag själv började inte gå förrän jag var runt 14 månader gammal. Dvs väldigt sent. Däremot kunde jag läsa och skriva rätt långt innan jag började skolan. Så jag vill nog inte påstå att jag är efter och några fel på motoriken har jag inte heller så vitt jag vet!

Alla individer är olika och man utvecklas olika.
Jag hoppas att min lilla dotter får växa upp och vara precis som hon är och vill vara. Även om hon kanske inte kryper snabbast eller äter tacos först!

Jaha, så var jag här igen. På samma plats, i samma sinnesstämning men i en annan bil stirrandes ut i tomma Intet. Jag känner igen det här, backa tillbaka tiden nio månader ungefär så var allt precis likadant. Det var bara lite varmare och jag var inte ensam, jag hade en liten sprattlande "Knut" i min mage.
Jag känner mig just för tillfället helt tom.
Det har börjar sjunka in nu, att jag aldrig kommer kunna bli bra om ens bättre. Det finns ingen och då menar jag ingen som kan hjälpa mig! Det verkar inte ens finnas någon som förstår hur dåligt jag faktiskt mår över allt det här. Eller så vill ingen förstå.
Jag känner mig bara så otroligt ensam, det är jag mot mig själv och resten av världen!

Hoppsan ja, Gabriel blev visst också dålig...
Fy fn vilken dag! Nu förstår jag faktiskt varför jag är så rädd!
Magen har lugnat ner sig men nu har jag värken ifrån helvetet i hela kroppen men mest i ländryggen där jag brukar ha ont...
Det är väl det som är det värsta, att jag kommer inte bli helt bra eftersom IBSen finns kvar.

Jag är i det stadiet nu att jag faktiskt inte orkar mer, jag vill inte. Varför drabbas just jag och varför får aldrig jag må bra? Är det mitt straff det här för att jag sårade någon? Isf har jag väl redan avtjänat det vid det här laget!?

Kan bara meddela att sambon fortfarande ligger och sover medan nu jag är sjuk i magsjuka?!
Ja det var ju 17 år sedan sist jag hade det så det kanske var min tur nu! Känner dessutom att jag behöver lite motgång nu efter allt flyt den senaste tiden!

Trots att jag är helt slut av att ha så ont så har det också varit en väldigt bra dag!

Jag lyckades vakna och gå upp utan att väcka Gabriel. Han vaknade inte ens när jag sjung :p. Det var ju visserligen ett antiklimax men, men det gick bra ändå!

Nu på kvällen har vi varit i väg och haft det gott bara vi två vilket man behöver ibland! Hade jag bara kunnat släppa smärtorna helt för ett tag så hade det verkligen varit helt perfekt! Nu var det näst intill perfekt!

I morgon måste jag gå upp i ottan för att det ska komma någon man och kolla på elementen här.
Jag har redan ångest men jag får tänka att jag kan sova mer sen när han gått.
Eftersom jag inte får så mycket sömn på nätterna så behöver jag de timmarna på morgonen!

I morgon får jag äntligen träffa Molly igen också! Som jag har längtat efter min lilla tjej!
Här är Molly, tre timmar gammal :)

Skulle inte tagit ut något i förskott.....
Magen är en total katastrof idag och nu sitter jag i vårdcentralens väntrum. Det får vara nog nu, jag kan inte ha så här ont. Läkaren jag ska till är dessutom en person som tidigare tryckt ner mig så långt ner i skorna att jag bröt ihop framför henne. Men som sagt, jag måste få hjälp!
Jag vet inte så mycket om IBS men det känns inte som att man har så här jäkla ont i mage och rygg då?! Nu skriker ju min hjärna återigen cancer med stora bokstäver! Och ju mer orolig jag blir över det ju mer ont får jag... Det är en ond spiral utan slut!

Andas Caroline, andas......

Det är så typiskt att jag är pigg som en mört nu när jag varit skittrött hela dagen innan!
Inatt så borde jag dessutom somna någorlunda i tid eftersom jag ska försöka mig på konsten att vakna kl 6 i morgon utan att Gabriel gör det! Han fyller nämligen år och då ska man bli väckt med sång, paket och frukost på sängen. Kan bli klurigt men vi får se om jag lyckas!

Magen har efter stora intag av diverse medikamenter börjat göra lite mindre ont tack och lov! Tack mamma för ditt råd, det fungerade. Direkt den värsta värken började släppa så blev jag en annan människa! Jag började städa och greja och livet kändes genast lite, lite lättare!

Det var förresten invägning idag.... Bara tre hekto ner sista veckan tyvärr men så blir det när man slarvar för mycket (semlor och kalasmat är förbaskat gott). Dessutom har jag inte kunnat motionera som jag vill i och med magproblemen.
Inte så mycket att göra åt, det är bara att kämpa vidare!

Jag vill börja med att säga förlåt till de jag känner som jag besvärar och sårar genom min sjukdom, förlåt! Jag gör det inte med mening och jag försöker verkligen att klara mig själv men ibland måste jag lätta mitt hjärta och det är inte alltid jag kan hålla masken och låtsas som om allt är bra.

Idag kunde jag inte ena hålla skenet uppe i stallet, då är det illa! Magen mår verkligen inte bra men jag vet inte varför!?
Kan det vara förra veckans stora "kris" som gör sig påmind efter flera dagar?
Det är en ny slags smärta jag inte känner igen och det skrämmer mig. Jag får verkligen anstränga mig för att inte "tappa det" och låta paniken och ångesten ta över.
Därför ligger jag också vaken tills dess att sömnen tar över av sig självt för att slippa känna efter hur ont det gör!

Med det säger jag nu god natt!

Ja jag är värdelös på allt, jag vet!
Jag ger mig du vinner efter alla år!
Så, vad gör vi nu?

Hur trött blir jag när jag skrivit ett jättelångt inlägg och så vips så är det bara borta med vinden....
Jag orkar inte ens bli arg...

Jag är på lite bättre humör idag, känner mig dock rätt överkörd både mentalt och fysiskt. Men jag vet och det räcker!
Något jag däremot inte gillar är att bli pressad och det är jag nu. Det är något jag aldrig klarat av.

Det är mycket just nu med nya mediciner som ger diverse mindre trevliga biverkningar och detta samtidigt stora beslut som ska tas. Att dessutom då bli motarbetad från olika håll skulle nog få även den friske att känna sig matt!
Som tur är så finns det även bra saker som kan komma att ske, annars hade jag nog gett upp vid det här laget!
Håll tummarna för lite flyt nu!
Det behöver jag, ja jag förtjänar faktiskt det!

Jag är så förbannat trött. Trött på allt, trött på mänskligheten!
Jag har så mycket frustration i min kropp för tillfället att kommer fel person och säger fel saker så smäller jag nog till denne. Ni som känner mig vet att jag inte är en till naturen våldsam person så att jag skulle slå till någon är inte direkt troligt så nu ingen får för sig att det hela är ett hot från min sida.

Varför är jag så arg? Jag vet inte riktigt, jag är tragisk, världen är tragisk.

Kam jag bli farlig för mig själv? Ja jo om det anses skadligt att tänka fel tankar så ja då är jag farlig för mig själv. Jag är en jävligt elak människa mot de som förtjänar det, alltså mot mig själv. Svårare än så är det inte.

Nu är det dags att sova, hoppas jag drömmer om att jag slår ner någon!

Over and out...........

You can't see what's in front of you until you close your eyes on the things you left behind.

By the time you realize you're fighting the hardest battle of them all and the only one you can't win, the war against yourself, then it's too late for regrets, it's too late for it all!

Jag vet inte om jag ska bry mig om att blogga egentligen. Jag har inget positivt att skriva och då kanske det är bättre att vara tyst.
Samtidigt är det här min blogg som handlar om mitt liv och ja det här är mitt liv.
Just nu är jag inne i en sämre period som jag inte vet riktigt hur jag ska ta mig ur. Hur fan gör man!? Kan någon operera min hjärna, jag är så desperat att vad som helst är okej...

Jag har iaf min underbara häst. Hon ger mig styrka att orka och fortsätta kämpa lite till!

Som ett brev på posten så rasade min mage totalt igår kväll och även nu ikväll. Jag trodde ju naturligtvis att jag hade åkt på maginfluensa igår men det verkar helt enkelt vara min IBS som ballat ur (om man nu kan bli så av det, jag har ingen aning).
Ont har jag iaf och magen låter som ett tröskvärk mer behöver jag nog inte skriva......

Den här helgen går nog till historien som en av de sämre och jag mår inte speciellt bra mentalt. Sämre än på länge.
Jag undrar ofta hur mycket jag ska orka stå ut med och om det någonsin kommer bli bättre. För vissa låter det kanske inte som några större problem men för någon med mitt psyke så blir allt stort!
Jag kommer inte gå in närmre på vad som hänt i helgen men det är inga stora saker, bara för mycket på en och samma gång!

Nu längtar jag efter snön och en härlig galopp på min fina mörkbruna vän! Tänk att jag har en så fin vän <3

Jag önskar att illamående och ont i magen skulle utrotas, iaf styggelser som maginfluensa (även kallat "magsjuka" här på landet) och vinterkräksjuka.
Jag har sedan jag var i tolvårs-åldern haft en sådan rädsla och ångest över just detta. Förr när jag var yngre så fick jag ren panik när någon i min närhet mådde illa. I vissa perioder vågade jag knappt gå ut för rädslan av att bli smittad...
Nu kan jag hantera det men ångestpåslaget är stort! Om bara alla hade tänkt på smittspridningen och sin hygien
Handspriten är en bra uppfinning!

Insomnia is here! Fast jag får skylla mig själv för det är jag som vänt på dygnet mitt klantarsle.

Det är konstigt det här med sömn.
Jag är absolut ingen morgonmänniska utan jag älskar att sova länge. Den optimala tiden att gå upp är runt 10.30 om jag får välja. Att gå upp innan åtta är för mig näst intill plågsamt och gör jag det så mår jag dåligt fysiskt hela dagen med illamående, magont och huvudvärk. Detta trots att jag kanske lagt mig vid 22-23 och fått mina åtta timmars sömn.

Att sova länge på morgonen är ett val jag gör som säkert stör någon även om ingen har rätt att bry sig. Som tur är har jag även en sambo som gillar att sova. Det hade aldrig fungerat om han ville gå upp och börja dagen kl åtta när han är ledig eftersom jag inte kan sova när någon är uppe.

Att sova är ibland det absolut bästa som finns och får jag inte mina åtta (helst nio) timmars sömn kan jag bli en riktig bitch.

Jag förstår ju själv att jag inte kommer kunna sova på det här viset när jag börjar ha Molly hos mig på nätterna, men tills dess tänker jag passa på och fram till åtta-nio sover hon iaf och det klagar jag inte på ;)

Nej, nu vill jag sova! God natt!