Caroline Svensson

Det är kallt men det är mysigt. Jag gillar vintern men det kan bli förbaskat kallt om tårna när man rider.....

För er som undrar, ja jag har kvar Enya :).
Hon mår alldeles ypperligt och tas väl om hand både av mig och världens bästa Tina!
Jag försöker rida iaf ett par gånger i veckan för jag vet att det är som balsam för själen!

Idag har jag försökt mig på att pynta och städa, gick väl sådär..... Jag ogillar verkligen att inte bli färdig riktigt med saker. Allt ska helst vara 100% annars är jag inte nöjd med mig själv. På så sätt är jag en perfektionist ut i fingerspetsarna.

I morgon väntar nya äventyr... Ska bli roligt! Fjortis-Caroline is back in town ;)

Det har varit mycket nu eller det är mycket nu får jag väl säga. Många saker som är energikrävande på en och samma gång. Det tar dessutom oerhört mycket på krafterna att vara orolig för de man älskar! Nu blir allt säkert bra men jag är ju en "tänk om"- människa och då tänker man det värsta om allt, alltid!

Molly mår iaf bra och de kommande dagarna ska jag träffa henne så mkt det bara går och som jag orkar.

Jag vill avsluta med att be dig, du vet vem du är att sluta läsa min blogg. Det finns ingen anledning för dig att sitta och gotta dig i mina problem. Jag hoppas dock att du får hjälp med dina egna snart!

Att uttrycket "du kan inte älska någon annan innan du älskar dig själv" skulle stämma tror jag inte ett dugg på. Däremot så tror jag det är väldigt svårt att känna sig älskad av någon annan innan man älskar sig själv.
Jag är en sådan person som inte älskar mig själv utan snarare så känner jag avsky gentemot mig själv.
Det är trist för det genererar i så oerhört mycket osäkerhet.

Under i princip hela mitt liv eller iaf den delen jag kan minnas har jag när jag sett mig själv i spegeln sagt eller tänkt diverse nedlåtande saker om mig själv. Ett tag undvek jag till och med att ha någon spegel.
Jag försöker sluta hålla på så för det tjänar ju ingenting till egentligen. Men jag tror på något sätt att det är en typ av självskadebetéende för när jag säger så till mig själv så känns allt liksom lite bättre bara för ett par sekunder.

Ni som läser den här bloggen tror väl att jag är någon slags första klassens psykopat som borde spärras in. Dock är jag helt ofarlig, jag har bara en hjärna som arbetar alldeles för mycket och åt helt fel håll!

Klockan är mycket och jag är hur trött som helst men eftersom jag troligtvis ändå inte kommer kunna sova så knåpar jag ihop ett litet inlägg.

Dagen psykiskt sätt har varit okej, fysiskt desto värre. Jag har knappt aldrig upplevt en sådan här smärta. Det värker i hela korsryggen, vänster sida av magen och ner i benen. Vad sjutton är det här för något?

Jag har iaf tagit två smärtstillande och en sömntablett så får vi se om jag lyckas få lite sömn iaf!
Håll tummarna för att det är bättre i morgon!

Jag finner inga ord för hur den här helgen har varit, allt är som en dimma.
Att min fantastiska sambo står ut med mig är helt otroligt!

Jag funderar mycket på hur jag ska ta mig ur det här, hur fasiken gör man? Är det så att det faktiskt är så att man inte kan bota eller hjälpa mig? Kan jag på något sätt hjälpa mig själv? Jag är beredd på att göra vad som helst!
Man lever bara en gång (troligtvis) och jag vill inte sitta där gammal och grå och inse att jag tillbringat i princip hela mitt liv åt att oroa mig för olika saker i stället för att leva... Men just nu känner jag mig faktiskt totalt råd och maktlös!

Jag tror jag har en speciell gen eller något, en gen som gör att jag måste förstöra för mig själv! Inte nog med att jag mår skitdåligt fysiskt upptill min psykiska ohälsa nej nu håller jag sakta men säkert på att bryta ner det som är bra i mitt liv i små molekyler också!
Fy fn vad jag hatar mig själv och min hjärna!
Lobotomi vore kanske något, då fattar man ingenting själv och gör ingen annan illa heller.... Det är väl typ det enda som återstår att prova! Får kontakta vårdcentralen imorgon!

Vem är det som bestämmer när det är nog? Har man skyldighet att göra saker för någon annans skull? Har man rätten att bestämma allt om sitt eget liv själv?

Det känns förbaskat orättvist ibland iaf, så mycket vet jag!

Jag har inte riktigt orkat med att blogga den sista veckan. Är det inte det ena så är det det andra...
Den här magåkomman jag har är inte kul alls och det känns fruktansvärt hopplöst om det ska vara på det viset alltid. Om någon har några bra tips eller erfarenheter så är de mycket välkomna!

Ångestmässigt så är det okej. Men istället känner jag mig konstant ledsen. När jag ser eller hör ett litet barn så gör det ont i hela mig och jag känner mig som den absolut sämsta människan i hela världen! Jag vill ju kunna vara med mitt barn och ta hand om henne!

Så här söt var hon igår när vi var med pappa och handlade. Fast några juleskum fick hon inte ;)