Sick
Jag har haft den sjukaste och jobbigaste veckan i mitt liv.
Det finns inga ord som kan beskriva.
Det har hänt så mycket konstiga saker som jag aldrig kan berätta för någon någonsin, jag har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle göra.
Men smärtan kvarstår och jag vill inte ens tänka tanken på vad som komma skall om ett par månader.
Jag hoppas att jag inte finns här då på ett eller annat sätt!
Tvärstopp
Det kommer såra, det kommer skapa ilska och det kommer förändra livet för en del. Men jag har inte längre något annat val. Jag måste göra vad jag vill och känner är rätt för mig nu.
Förmodligen kommer jag aldrig bli förlåten men spelar det egentligen någon roll?
Det kan inte bli värre än det är just nu ändå och kom ihåg att det var inte jag som valde den här vägen, Inte alls.
Men handlingar får konsekvenser och räkmackan måste ta slut någon gång....
Saknad
Då och då lyckas jag förtränga min verklighet och leva ett hyfsat normalt liv. Men i perioder som just nu så kommer allt upp till ytan igen och då gör det så jävla ont!
Jag kan inte göra annat än att tänka tillbaka och sakna. Jag vet med 100% säkerhet att jag aldrig kommer bli hel igen och dom hemskaste orden som någonsin nått mina trumhinnor ekar i mitt huvud.
Hjärtat värker och tårarna rinner längs med kinderna.
Varför? Hur? Kunde jag gjort något annorlunda? Kommer det någonsin gå? Frågorna är så många men svaren så få.
Jag vill inte ha såhär ont längre, jag orkar verkligen inte!
Jag kämpar varje dag endast för den lilla skapelsen som ligger här jämte mig. Den finaste som finns med sina röda lockar och klarblå ögon. Men jag vet inte om jag är stark nog, jag vet ju inte ens om jag vill.
Tiden går men det gör inte mindre ont, inte alls. Ingen kan förstå mig, inte ens jag själv men jag har aldrig älskat på det viset innan och kommer aldrig göra det igen heller.
Jag saknar dig så mycket, en del av mig kommer alltid tillhöra dig ❤
Only God knows
Jag har blivit tvungen att ta ett beslut. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, rätt eller fel. Jag vet bara att något måste förändras radikalt.
Att ta beslut tillhör inte mina starkaste sidor om man säger så, klarar inte ens av att välja vilja halstabletter jag ska köpa. Men när det kommer till den punkten när det brister då måste jag.
Just nu finns det en människa som verkligen verkar göra sitt allra yttersta för att få mig att må så dåligt som bara går. Jag förstår inte nöjet i det hela riktigt mer än att personen i fråga måste hata mig och vilja att jag försvinner från jordens yta.
Kanske blir det så och hen blir nöjd eller så blir det inte så och "karma strikes back" så att säga...
Nu måste jag sova, har blivit alldeles för lite av den varan den sista tiden!
Somethings going on
Det har hänt så mycket, jag vet inte vart jag ska börja. Vilken kaos, vilken ångest.
Jag kan inte berätta för någon mer vad som hände, jag vill inte bli mer dömd.
Upp till detta något traumatiska har jag också fått ta emot en hel del skit. Så just nu är jag fan inte kaxig alltså!
Jag sitter upp, jag andas, jag tar hand om Molly på bästa möjliga sätt men mer klarar jag inte.
Ta hand om er och var vänliga. Hårda ord skapar onödigt lidande så tänk er för!
Förlåt
Jag ska inte dricka alkohol mer.
Det hände saker inatt som inte borde hänt. Jag gjorde saker jag inte borde gjort.
Livet har dock ingen mening längre och jag söker desperat efter en utväg.
En dag som den här är jag väldigt glad över min nyvunna vän.
Förlåt, jag borde aldrig ha gjort det jag gjorde!
Gåtor
Det finns så mycket jag vill säga och berätta för olika människor. Men jag varken kan, vågar eller får.
Jag vill kunna släppa viss tyngd från mina axlar och bara gå vidare åt något håll.
Jag önskar att du förstod och tyckte likadant och att ödet ville samma sak som jag. Det skulle egentligen vara så perfekt tror jag!
Men du kommer aldrig få veta och därför inte heller jag. Vilket är väldigt synd!
Loneliness is tragical
Varför har jag så mycket känslor och tankar inom mig?
Jag vill kunna vara glad och le, njuta av livet. Jag känner mig mest ensam.
Ensamhet är och har alltid varit något av det mest tragiska jag vet och nu ligger jag här själv just i den positionen. Nu tänker ni säkert att "hon är väl inte ensam?" Men jo för mig är jag det. Jag behöver någon som tycker om mig, bryr sig om mig och håller om mig.
Varenda natt jag somnar ensam i den här stora sängen så mår jag så jävla dåligt rent ut sagt.
Jag behöver känna att jag betyder något för någon. Jag känner att jag skulle kunna försvinna från jordens yta utan att någon hade saknat mig, förutom Molly då.
Det är en hemsk känsla att känna speciellt när man själv verkligen gör allt för att människor ska förstå hur mycket de faktiskt betyder. Jag undrar liksom vad jag gör för fel.
Ska faktiskt försöka sova nu, hoppas att en god natts sömn kan hjälpa mig på bättre tankar!
Waiting for the beast
Ni vet den där känslan när man bara sitter och väntar på att det där meddelandet ska komma och det där namnet ska komma upp på displayen.. Där befinner jag mig nu. Ju fler timmar som går ju mer ont gör det.
Det finns andra saker däremellan som skänker glädje och som skingrar tankarna men långt därinne gnager den där känslan av total hopplöshet och längtan.
Hur kan man bara glömma av någon? Hur kan man bara strunta i någon som man vet mår så dåligt? Antagligen för att man inte bryr sig ett skit om personen i fråga!
Vetskapen om det gör att det gör ännu ondare.
Jag har förstått att jag egentligen inte ska beklaga mig längre, mina problem är egentligen bagatellartade. Men varför kan inte min hjärna bara ta åt sig det då?!
Fighting spirit
Hej alla!
Livet är en kamp för många har jag förstått. Det spelar ingen roll om man är rik, vacker, gift osv "alla" har vi våra bekymmer. Anledningen till att jag skriver alla inom citationstecken är att det fortfarande finns de sk "bananskalsmänniskorna" som bara glider genom livet utan en enda motgång och tycker att man som sjuk ska "rycka upp" sig eller varför inte "tänka på barnen i Afrika", det är också en klassiker.
Jag undrar ibland, om jag själv hade kunnat på något sätt göra så att jag mår bättre tror ni inte jag hade gjort det? Jag är ingen idiot! Det är ungefär som att jämföra med att en diabetiker struntar i att ta sitt insulin.
Det är inte accepterat i samhället att vara "sjuk i själen" som jag brukar uttrycka det för det syns ju Inget utanpå. Men jag jag kan lova att den smärtan jag upplever när jag mår som allra sämst är tio ggr värre än den jag upplevde när jag födde barn för att nämna ett exempel. Skillnaden är bara att mot smärtan innuti finns inget bot, den går inte över.
Det hjälper inte att "tänka rätt" eller "sluta grubbla över saker" jag bestämmer inte över det själv.
Jag skulle göra vad som helst för att få vakna upp en morgon och känna att livet ger mig glädje, någon dag kanske det blir så, vem vet :)
Fuck you
Alltså jag har bara en enda sak att säga " dra åt helvete! ". Fr.o.m. Nu tänker jag aldrig mer lita på någon. Speciellt aldrig någon med "hängrumpa" förutom min pappa då.
Jag har en enda riktig vän i den här ruttna världen och henne är jag så tacksam för! Jag älskar dig Sandra! Du, Molly och Enya är världens bästa tjejer!
Dags att öppna vårt kollektiv tror jag.
Nu ska jag sova med tårarna rinnandes längs mina kinder.
Wtf!?
Gaaah!
Jag visste att detta skulle hända! Jag vet bara inte om jag ska skratta eller gråta, vara glad eller ledsen.
Så typiskt mig liksom!
Only time will tell!
Och den enda som fattar detta inlägg är the one and only, my partner in crime, Sandra Strandberg ;)
Don't be happy
I en veckas tid ungefär har livet känts okej. Inga starka mediciner och inga tankar på att lämna världen. Men som en blixt från klar himmel så förändrades allt och nu sitter jag här igen. Hjärtat vill hoppa ur bröstet av all ångest och tårarna vill inte sluta rinna.
Varför undrar ni nu? Ja om jag hade ett bra svar på det.. Jag låter människor påverka mig alldeles för mycket och jag överanalyserar allt! Jag lever inte bara utan jag tänker om allt i minsta detalj.
Fan, jag vill inte ner i det här djupa mörkret igen :(
Framåt marsch!
Jag är så trött! Den här dagen har varit omtumlande på flera sätt!
Men, titta nu, MEN (!) även på positiva sätt.
Kan det vända nu månntro jag hoppas så!
Trots att jag fick besked om att jag har en obotlig autoimmun sjukdom kallad Lupus (SLE) så har jag inte känt mig jättedeppig!
Jag har både varit och ätit glass med en av de jag tycker allra mest om och stämningen var på topp och sen var jag på kungsmässan med en annan trevlig prick.
Imorgon ska jag börja dagen med att ta sådär 15 olika blodprover och sen ska jag försöka rida och hinna rida en sväng innan världens bästa unge kommer hit ❤❤
Låt det vara bra nu snälla rara! Inga mer jobbiga besked och elakheter!
Min kärlek
Hon ligger här jämte mig. Med sitt röda lockiga hår i en fläta på kudden. Hon andas tyst och lugnt och sover tryggt. Det sista hon sa innan hon somnade var "jag älskar dig, du är MIN mamma". Orden går rakt in i hjärtat men samtidigt kan jag inte ta till mig det riktigt. Inte kan någon älska mig? Inte kan väl jag vara speciellt viktig för någon?
Det gör allting så mycket svårare. Jag kan ju inte sluta kämpa när jag har någon som är så beroende av mig. Samtidigt så tänker den sjuka sidan av mig att hon skulle glömma mig efter ett tag ändå om jag försvann. Så viktig är jag väl ändå inte?
För mig är hon det finaste som finns och jag älskar henne mer än vad orden räcker till, men ska hon behöva stå ut med en mamma som mår så dåligt även om hon inte märker speciellt mycket av det förutom några tårar emellanåt. För när hon är här, då kämpar jag dubbelt så hårt för att hålla mig samman och vara en bra mamma.
Livet är fullt av gåtor som inte har några svar. Jag vet inte själv vad som kommer att hända, jag lever bara, en dag i taget.
En dag i livet
Jag tar en dag i taget. Jag vaknar, jag andas, jag svettas och har ångest, jag tar en mirakeltablett och fortsätter andas.
Jag kan inte äta, jag gråter, jag andas lite till.
Jag skickar ett sms, minuterna går, paniken stegrar, jag tar en cigg.
Timmarna går, inget svar, paniken är total men jag fortsätter att andas, tankarna är svartare än en vinternatt.
Svaret kommer, tårarna av lättnad (oftast) börjar rinna, andningen blir lättare och jag försöker äta något.
Kvällen är här, jag försöker tränga bort tankarna, röker några cigaretter, pratar kanske lite med någon, försöker hitta något bra på tv, tar en mirakeltablett till, andas och förhoppningsvis somnar.
Så ser dagarna oftast ut och har gjort de sista fem månaderna. That's just me och jag börjar bli van..
Just nu är det dock ännu värre än någonsin förr. Lika bra att vara ärlig om någon nu undrar!
All good things come to an end
Jag har haft det värsta dygnet någonsin under min livstid och det säger rätt mycket när det gäller mig. Jag har fått veta att jag inte är värd något och att jag inte heller är önskvärd.
Hade det kommit från någon främmande människa hade man blivit ledsen, kommer det istället från någon man verkligen, verkligen tycker om gör det desto ondare (något så in i helvete).
Jag har tappat respekten helt för flertalet personer jag tidigare både älskat och beundrat.
MEN
Just nu just denna stund känner jag en sådan otrolig lättnad i kroppen. Jag har ingen ångest, inga tårar som rinner, jag bara är. Och det är inte bara tack vare min bästa vän sobrilen.
Jag har trängt undan alla ångesttankar och fokuserar bara på mitt mål.
Imorgon ska jag träffa min fantastiska dotter och jag ska se till att njuta av varenda sekund ❤❤❤
