Min kärlek
Hon ligger här jämte mig. Med sitt röda lockiga hår i en fläta på kudden. Hon andas tyst och lugnt och sover tryggt. Det sista hon sa innan hon somnade var "jag älskar dig, du är MIN mamma". Orden går rakt in i hjärtat men samtidigt kan jag inte ta till mig det riktigt. Inte kan någon älska mig? Inte kan väl jag vara speciellt viktig för någon?
Det gör allting så mycket svårare. Jag kan ju inte sluta kämpa när jag har någon som är så beroende av mig. Samtidigt så tänker den sjuka sidan av mig att hon skulle glömma mig efter ett tag ändå om jag försvann. Så viktig är jag väl ändå inte?
För mig är hon det finaste som finns och jag älskar henne mer än vad orden räcker till, men ska hon behöva stå ut med en mamma som mår så dåligt även om hon inte märker speciellt mycket av det förutom några tårar emellanåt. För när hon är här, då kämpar jag dubbelt så hårt för att hålla mig samman och vara en bra mamma.
Livet är fullt av gåtor som inte har några svar. Jag vet inte själv vad som kommer att hända, jag lever bara, en dag i taget.
Kommentarer
Trackback
