I mean it, fuck you!
Platt fall som vanligt. Varför tillåter jag ens mig att känna glädje när jag ändå vet att det bara kommer vara i ett par timmar och sen blir allt ännu värre?
Jag känner mig så jävla bortglömd och ensam. Mänskligheten är så falsk att jag vill spy. När man verkligen behöver människor då finns dom inte där, då står man där ensam. Eller så är det bara massa löst prat. Och den som verkligen borde ta ansvar och bry sig mest "hen" skiter totalt i mig och jag är inte ens värd att pissa på känns det som.
Nej fy fan för människor! ( det finns dock vissa få undantag som min familj och Sandra och några fler, men dom är lätträknade).
Nu ska jag försöka få lite sömn så jag kan vakna upp till en ny jävlig dag och känns mig utstött!
Godnatt!
Över ytan
Jag känner för att göra massa galna saker :p
Jag känner för att träna (vad hände där liksom)..
Är detta första steget upp? Jag hoppas det! Jag har tom känt glädje idag, helt fantastiskt!
Jag funderar på massa saker, ska jag vara elak eller inte? Ska jag våga en sak eller inte?
Sandra: jag vill gå ut och dricka vin på lördag!
A little bit of
Idag har jag rest mig upp en liten bit upp ur dimman. Jag blir fortfarande behandlad på samma sätt och jag betyder ingenting men jag måste ta tag och resa mig själv.
Jag har lyssnat på musik, dansat två timmar zumba och ridit i skogen med mina vänner.
En liten gnista av hopp har tänts och jag ber till högre makter att det kommer gå åt rätt håll nu.
Hoppas ni har det bra därute 💕
I'm not saying that I really want to die, I just don't want to be around anymore.
Jag vet faktiskt inte om jag någonsin kommer bli okej igen. Just nu kämpar jag för att intala mig själv att livet är värt att leva. Det må låta drastiskt, omoraliskt, idiotiskt, ja whatever men det är precis så jag känner.
Jag har många gånger i mitt liv känt att livet suger men detta är på en helt ny nivå. Det är svartare än natten.
Jag begär inte att någon ska förstå, inte alls. De flesta tycker nog att jag är en komplett idiot som tänker så när jag dessutom har ett barn. Jag kan bara säga att smärtan kan ibland vara så övermäktig att inga ord räcker till för att beskriva den.
Jag kommer aldrig bli hel igen om inte ett mirakel inträffar. Jag kanske kan bli såpass mycket människa att jag kan fungera i vardagen igen men just nu känns det väldigt långt borta.
That feeling
Känslan när man inte betyder något för den som betyder mest.
Känslan när man kommer på att man inte ätit på ett dygn.
Känslan när livet har tappat all sin mening.
Känslan av att allt är över.
Den bistra sanningen
Jag vet inte vilken väg jag ska gå just nu.
Jag har min dotter att tänka på men samtidigt mår jag så dåligt att allt liksom förlorat sin mening. Jag tänker mycket på att jag önskar att jag inte behövde finnas till längre. Det gör ont bara att andas.
Blir det lättare? Nej snarare tvärtom. Känner att jag egentligen skulle vilja vara på sjukhuset igen men då uppstår en massa problem med Molly, Enya, och Lucy plus att det blir en massa sura och besvärade miner.
Jag vill dra härifrån ett tag. Bara vara för mig själv utan stress, press och förpliktelser. Sova, gråta, äta, träna.
Jag vill bort från lägenheten, tvååker och Varberg.
Jag vill vara Caroline utan ett massa tjat från olika håll. Jag vill kunna hitta vem jag överhuvudtaget är.
Jag måste bryta mig ur det här mönstret, mitt tragiska liv och bestämma mig för om jag vill stanna kvar eller gå.
Letting go
Sometimes its better to let people get what they want just to find some peace in your mind.
Massa tankar och känslor.
Jag bara skriver för skrivandets skull. Mår jag bättre av det? Jag vet inte. Jag bara måste få ur mig något. Många av inläggen publiceras aldrig utan bara skrivs för min egna skull.
Det är lite utan en deja vū upplevelse just nu. Är och hälsar på en vän jag fick på sjukhuset och hon ligger just nu i det rummet som jag låg i för en vecka sesan. En del av mig längtar tillbaka. Tyst, lugnt, ingen press och massa snälla människor. Man hinner tänka, man hinner känna och man kan prata hur mycket man vill pch precis när man vill med personalen som för övrigt är alldeles underbar (nästan alla).
Jag trodde jag skulle klara mig utan medicin nu, var inne på tredje dygnet utan men jag fick en sån sjuk ångestattack innan att jag förlorade den kampen.
Jag vet inte vad jag vill med någonting.
FML!
This little light
En liten strimma av ljus har börjat leta sig in i livet igen. Vi får hoppas att det håller sig så!
Du är så fin så hur ska jag kunna glömma? 💕
Tears streaming down my face
Jag vill inte, jag vill inte inse sanningen. Det gör så ont i mig att jag inte ens kan tänka tanken. Hur ska jag klara det här? Det går bara inte, jag vill inte!
Jag växlar mellan panik och likgiltighet, inget mellanting. Dom kommer vilja att jag ska åka hem i morgon men jag är rädd. Både för mig själv och för själva livet. Idag har inte ens dom starka medicinerna kunnat motverka den extrema ångesten.
Jag vill inte mer!
Right here right now
Idag lyser solen in genom persiennen. Man kan inte dra upp dom här men lite strålar letar sig iaf igenom.
Dom har tagit min nässpray, fattar ni paniken eller?!
Jag kan dock få mig ett spray när jag känner för det!
Vissa känner säkert att jag är alldeles för öppen i min blogg, jag känner att jag skiter i vilket. Jag är den jag är, take it or leave it liksom.
Jag orkade inte vara stark på egen hand längre och det här alternativet kändes bättre än det andra...
Jag önskar er alla en bra dag!
Take care!
truth
För första gången i mitt liv var jag för svag och nu ligger jag här i en sjukhussäng och stirrar på ett gäng fula lampor.
Jag är inte här mot min vilja, tvärtom så måste jag vara här det förstår jag själv.
Livet är ett konstigt fenomen. Man kan verkligen både älska det och hata det. Just nu gör jag det sistnämnda.
Jag vill bara krypa ur mitt egna skinn och försvinna. Men då får man en tablett och så sover man och känner sig likgiltig.
Jag längtar efter min fina dotter, det är för henne jag gör det här. Älskade unge, du är bäst!
Fuck it
Jag tänker inte skriva ut här vad som händer i mitt liv. Jag tänker inte ge någon den glädjen.
Men jag kan säga så mycket som att jag inte vill leva i det längre.
Grattis, du vann!
