No sleep
The way it is
Jag orkar inte med att känna längre, jag vill inte helt enkelt. Det finns mediciner som gör att man slipper känna men jag vill inte stoppa i mig en massa piller för att orka leva.
Jag är för skadad för detta, för att kunna leva igen.
Jag är för skadad för att kunna bli lycklig igen.
Jag är inte jag, jag är ingenting längre.
Different feelings
Jag är vaken och mitt lilla troll är vaken...
Varför sova tycker Molly när man kan vara vaken och kolla på you tube-klipp liksom.
Haha knäppa, underbara unge!
Livet är konstigt och jobbigt och fantastiskt på samma gång.
Jag är lycklig och olycklig samtidigt. En väldigt konstig känsla.
Det finns en jättefin människa som ger mig massa glädje. Som jag tycker väldigt mycket om. Men det förflutna förstör så himla mycket att jag blir förbannad.
Dags att försöka sova!
Changes
Var jag förvirrad innan är det inget mot vad jag är nu. Vad hände liksom och händer det just mig?
Hade någon sagt det här till mig för ett par månader sedan hade jag bara
skrattat åt puckot. Men, ja, jösses, livet kan verkligen ta tvära kast!
Vet inte om jag ska skratta eller gråta
Så jag gör både och om vartannat :p
Svåra beslut måste tas, djupa band måste kanske klippas och inget kommer att kunna bli sig likt igen.
Frågan jag ställer mig är "vågar jag"?
Jag är totalt livrädd alltså!
Brain storm
Inatt är en sån natt när jag somnar och hoppas på att jag aldrig mer ska behöva slå upp ögonen igen. Det får gärna komma en meteor och slå ner rakt i mitt sovrum eller kanske ett slukhål!
Jag är helt och hållet slut som artist, jag är inte ens med och körar bakom längre liksom.
Människor är så otroligt falska och egoistiska (de flesta). Jag har blivit så långt nertryckt under marken idag att jag känner mig mindre värd än en mask på en krok.
Jag vet liksom inte om det är värt det längre. Hur mycket skit ska man ta från en och samma människa innan man säger stopp och inser att det är nog? Hur mycket ska man låta hjärtat bestämma? Hjärnan säger nämligen en helt annan sak och jag vet att den har rätt egentligen!
A break
Hjälp!
Jag har inte haft så här ont i min själ på länge.
Jag vet vad jag måste göra men jag känner mig så fruktansvärt elak! Jag har dessutom ett riktigt tufft beslut att fatta innan jag kan gå vidare.
Jag vet att jag är jävligt kryptisk i mina inlägg men jag kan inte skriva ut allt, iaf inte än.
Mitt liv är en jäkla circus och jag är väl någon slags clown som står i mitten som ett fån och låter människor skratta åt mig.
Jag är bra på det, att låta människor behandla mig illa. Nu snackar jag om människor jag tycker om inte vem som helst för då sätter man sig inte på mig i första taget.
Jag kan inte riktigt förstå att allt det här händer mig just nu. Är det någon typ av "truman show" kanske? Känns nästan som det.
Eller ligger jag kanske egentligen i koma och allt är en sjuk dröm?
I vilket fall som helst så är det för mycket för att jag ska kunna hantera det nu. Jag behöver en paus från livet!
You or me
Det finns bara ett sätt detta kan sluta på, det är du eller jag.
Det finns inte längre någon annan väg att gå.
Jag vet vad som kommer hända och jag har vetat det hela tiden. Jag trodde väl bara någonstans där inne att du skulle på något sätt försöka undvika det.
Nu vet jag att det inte är så och jag måste ta beslutet själv. Ett beslut jag egentligen tog för väldigt längesedan.
Fan, jag vill inte!
Trust is like a paper
Ibland undrar jag vad jag skulle ta mig till om jag inte hade min blogg.
Jag menar det är inte så mycket läsare och inga kommentarer men ändå så känner jag att jag måste gå in här ibland för att skriva av mig.
Som nu inatt.
Värmen håller på att ta kol på mig, precis som alla tankar och känslor jag har inom mig.
"Det gör ont att leva" sa en vis människa till mig en gång när jag var 15 och trodde hela livet skulle vara som en fest och alla skulle dansa efter min pipa. Jag kunde nog inte ens föreställa mig då hur rätt hon faktiskt hade.
Det bästa av allt var om jag vore en människa som trivdes ensam och som inte ville ha människor runt mig. Ingen som kunde få mig att känna mig så jävla sårbar hela tiden. Men jag är inte sådan, utan precis tvärtom.
Jag vill alltid vara i sällskap av någon annan (vuxen) annars känner jag mig osäker och ensam.
Jag börjar dock inse att det är just ensam jag måste leva för att inte behöva bli sårad.
Men jag vet inte vad som är värst faktiskt.
Jag vet bara att jag aldrig mer kommer lita på någon helt fullt ut!
Stupid girl
Jag lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i den här sitsen men likt förbannat sitter jag här nu.
Pulsen är hög, ångesten likaså.
Dumma, dumma, dumma mig. Ska jag behöva hamna här nu igen då kommer det vara över oavsett vad.
Fan vad jag blir trött på mig själv nu!
Jag vill inte behöva somna mer med kudden blöt av tårar. Jag vill inte förlora fler människor som betyder mycket för mig! Jag orkar bara inte!
Varför lär jag mig aldrig att jag inte ska fästa mig vid människor? Dom försvinner ju bara ändå!
Ge mig styrka, ge mig kraft. Jag behöver det verkligen!
Jag vill åka härifrån, egentligen till Stockholm som är det bästa stället på jorden. Men den staden kommer snart betyda slutet och därmed kommer jag förmodligen börja hata den. Inte ens det kunde få vara något heligt och fint i mitt liv!
Nää fuck off livet säger jag bara!
