Waiting for the beast
Ni vet den där känslan när man bara sitter och väntar på att det där meddelandet ska komma och det där namnet ska komma upp på displayen.. Där befinner jag mig nu. Ju fler timmar som går ju mer ont gör det.
Det finns andra saker däremellan som skänker glädje och som skingrar tankarna men långt därinne gnager den där känslan av total hopplöshet och längtan.
Hur kan man bara glömma av någon? Hur kan man bara strunta i någon som man vet mår så dåligt? Antagligen för att man inte bryr sig ett skit om personen i fråga!
Vetskapen om det gör att det gör ännu ondare.
Jag har förstått att jag egentligen inte ska beklaga mig längre, mina problem är egentligen bagatellartade. Men varför kan inte min hjärna bara ta åt sig det då?!
Kommentarer
Trackback
