True story
Jag vet verkligen inte om jag ska skratta eller gråta. Vara glad eller besviken.
Jag är nog en kombination av allt.
Livet är så himla nyckfullt och allt kan förändras så snabbt.
Människor är opålitliga och svekfulla men samtidigt kan dom som tidigare svikit vara dom som helt plötsligt finns där mest och dom som funnits där mest kan helt plötsligt bara vara borta.
Ibland undrar jag om mitt liv är något som anses okej att leka med. Som att mina känslor inte betyder något.
Jag vill inte ha det så men ändå tillåter jag det av någon jävla anledning.
Jag önskar att jag kunde se mitt egna värde och lära mig att iaf acceptera den jag är. Men jag lever inte för mig, jag lever inte genom mig, jag lever för att en gång i livet kanske eventuellt möjligtvis få tillbaka det jag en gång förlorade. Där jag i samma veva förlorade en bit av mig själv och min själ.
Kommentarer
Trackback
