Bedöva smärtan
Jag vet att det håller på att gå åt skogen med allting. Därför har min ångest de sista dagarna varit ohanterbar. Jag försöker dock bita ihop och hålla god min även om det är fruktansvärt svårt.
Så här ser min räddning ut, det är tur dom finns men hemskt att det ska behövas.
Jag har inga större förhoppningar om att jag ska få hem min älskade katt igen tyvärr, det känns inte så. Men min största oro gäller något helt annat just nu. Något jag egentligen inte alls borde fokusera på men det förstår inte min alldeles för skadade hjärna.
På onsdag ska jag äntligen få träffa någon professionell att prata med, ett halvår efter det skickades en akutremiss. Hur sjukt är inte det då? Tänk om jag inte haft något socialt nätverk att stötta mig mot, då hade jag aldrig orkat.
Nej, psykvården i Sverige är ett skämt på riktigt! Det mesta försöker dom lösa med en massa piller hit och dit ist för att ta tag i dom verkliga problemen.
Kommentarer
Trackback
