Maybe the truth hurts but the lies do not heal the damage
Ni vet känslan när man inser att man är något Slags sista hands val, en stand-in som duger när livet suger riktigt jävla hårt? Den känslan har jag känt alldeles för många gånger i mitt liv. Jag blir ledsen varje gång trots att jag är medveten om att det kommer ske.
Jag vill vara en snäll människa, jag vill ställa upp och jag vill hjälpa till, trist bra när der är människor som betyder mycket för mig som gör så.
På tal om människor man bryr sig om, att bli ignorerad och känna sig som att man verkligen inte är välkommen är inte heller kul. Jag har sagt ifrån så många gånger nu utan resultat så nu skiter jag i det. Jag håller mig på min kant med min dotter, jag har fattat vinken nu så att säga...
För övrigt kan jag konstatera följande: att människor som parkerar utanför stallet är jävligt irriterande, att alkohol gör att folk helt tappar vettet, många fler djur vansköts än vad man kan tro, jag har gått ner 24 kilo, jag saknar fortfarande dig hela tiden varje dag, Molly har äntligen börjat tycka det är kul i stallet, jag har världens snällaste häst, ett svin är alltid ett svin, jag behöver tanka och jag borde sova nu!
Kommentarer
Trackback
