Caroline Svensson

Ligger samtidigt och lyssnar på lilla Smilla som på sedvanligt vis parkerat på min mage och ligger där och spinner. Molly sover oroligt och gnäller till typ en gång var tionde minut. Något är bara fel helt enkelt. 

Jag tycker ändå att jag börjat komma tillbaka till livet någorlunda nu. Men jag kan fortfarande komma på mig själv med att vilja ringa honom när det händer något kul eller spännande här i lilla Tvååker. Jag har inte bara förlorat min kärlek utan även en av mina allra bästa vänner och det är faktiskt det som gör mest ont, han hade fina sidor med, då iaf. 

Han lovade mig hur många gånger som helst att han aldrig skulle kunna behandla mig likadant som sitt andra ex och att vi alltid skulle vara vänner för att han ville ha mig i sitt liv. 

Det känns i hjärtat att bara bli "pissad på" som han gjort men jag svek iaf aldrig honom och det visar ju på vem den bättre av oss är. 

Jag vill inte vara ledsen mer och jag är det rätt sällan också. Men så ibland så börjar jag tänka på den där fina killen som vände hela min värld upp och ner och som jag skulle offrat mitt liv för utan att blinka. Då gör det ont igen för den killen skulle aldrig någonsin behandla mig och Molly som hans nya jag har gjort...

Sedan vänder jag ut blicken mot hallen där delar av hans och vårt gemensamma liv är nedslängt i stora säckar som ska slängas och då känner jag nästan hat i stället. 

Han är som en djävul och en ängel i samma kropp fast den där djävulen tog övertaget till slut.....