Sorrow and betrayal
Inatt hade jag ren panik för att jag mådde så dåligt. Jag ville bara bort från verkligheten, från livet.
Sorgen är fortfarande förlamande och jag tänker mer och mer på hur mycket känslor jag verkligen har. Ju mer jag åker runt i bilen till olika destinationer ju mer minnen väcks till liv. Jag ser tyvärr bara allt det som var bra och inte allt det dåliga.
Jag saknar honom så mycket att det känns fysiskt omöjligt för mig att fortsätta leva.
Mest av allt gör det nog så ont för att jag blir så "illa behandlad", jag blir totalt nonchalerad som om jag aldrig funnits.
"Den du var är den vackraste människan jag någonsin träffat både på in och utsidan, jag glömmer aldrig den känslan för jag kan fortfarande känna den som det mest självklara i världen"
Kommentarer
Trackback
