Som solen går upp långt bort i öst
Alltså livet har ju ändå på många sätt ordnat upp sig helt okej. Jag är en bättre mamma, en bättre vän och en bättre hästägare. Jag gör det jag ska och mitt hem är för tillfället rätt städat. Min dotter verkar må bra (trots alla frågor) och även min häst men hur mår jag själv egentligen? Svaret är att jag inte vågar känna efter för gör jag det ens litegrann så bryter jag ihop.
Jag har varit väldigt försiktig med att skriva om vissa saker här och aldrig nämna namn men jag har inget att förlora längre.
Livet har gått vidare men det gör fortfarande så himla ont.
Jag saknar personen jag blev så förälskad i och som jag gav upp allt för att få leva tillsammans med. Jag kommer aldrig i mitt liv träffa en människa jag tycker så mycket om igen. Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka honom igen. MEN den personen är väldigt långt borta och nu menar jag inte för att han bor i en annan stad...
Nu ikväll när Molly skulle sova så kom alla frågor som vanligt och den här gången kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. När hon tar upp ett mjukisdjur i form av en häst som hon fick av honom när hon föddes och hon säger "när jag fick den här av ***** älskade han fortfarande mig då?".
Som tur var så märkte hon aldrig av mina tårar och hon ganska snabbt på nya tankar men jag har svårt att släppa det och jag vet ju att frågorna kommer tillbaka.
Inte nog med detta så fanns det även en annan person som hon pratat mycket om att hon vill träffa men inte heller denna verkar intresserad.
Det känns som om hon snart inte kommer känna något förtroende för någon människa i min omgivning fast det är väl kanske inte så konstigt för det gör knappt jag heller. Jag har blivit så sviken, utnyttjad och lurad det sista året så min tro på mänskligheten är i stort sätt minimal.
Nu ska jag försöka sova, utan min lilla tjej vid min sida. Hon ville helt plötsligt sova i sin egna säng i sitt egna rum. Duktiga bästa Molly 💕
Kommentarer
Trackback
