My pain is not temporary
Detta är ett tidsinställt inlägg och klockan är egentligen i skrivande stund 00.15. Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt bara brast allt. Jag har i flera veckors tid försökt vara stark, låtsats vara oberörd och bara leva vidare. Allt har bara varit en lögn.
Nu ligger jag sen en timme tillbaka och skakar med tårarna forsandes längs med mina kinder.
Det gör något så fruktansvärt ont och saknade blir inte mindre, snarare tvärtom. Jag älskar dig, hör du det, JAG ÄLSKAR DIG! Jag vill inte ens leva mitt liv utan dig!
Jag har trängt undan dom mörka tankarna men dom har så sakteliga smugit sig tillbaka och nu önskar jag bara att jag kunde få försvinna för gott.
Jag vill verkligen inte behöva kämpa mer, jag vill inte behöva känna den här jävla sorgen hela tiden.
Jag kan inte heller prata med någon om hur jag känner för alla tycker bara jag är jobbig. Jag är så ensam i det här och jag får inte ens prata med dig. Jag FÅR inte ringa dig. Jag vet inte ens om jag någonsin får se ditt ansikte eller höra din röst igen.
Det borde ha gått över men det gör det inte. Allt jag gör påminner om dig, allt jag ser ser jag dig i. Det är ingen överdrift, jag kan inte göra någonting utan att du är med mig på ett eller annat sätt. Jag förstår bara inte varför du tycker så illa om mig, vad jag gjort för fel. Jag skulle offra mitt liv för dig utan att blinka. Snälla bara hör av dig, fråga hur jag mår, hur vi mår. Låt mig få veta att du lever.
Kommentarer
Trackback
