Caroline Svensson

Jag var stolt, glad och Molly hade äntligen börjat få ett riktigt bra förtroende och en bra vän. Både hon och jag trodde nog att nu äntligen skulle allt bli bra. 

Sen som en blixt från klar himmel så raserades allt, helt utan förvarning. Jag förstår ingenting och Molly förstår nog ännu mindre. Att se henne gråta gjorde nästan mest ont av allt. Att se hur besviken hon blev av att inga planer kommer bli av, att hennes vän inte kommer finnas där för henne mer osv 

Denna sommaren skulle bli den bästa någonsin, det skulle hända massa roliga saker. Jag skulle visa den jag älskar staden jag älskar och jag såg så himla mycket fram emot det. Jag skulle få se hans favoritstad och jag såg fram emot att få dela många mysiga kvällar i solnedgången tillsammans med den finaste jag vet. 

Vi skulle fixa hemmet, skaffa ny bil, köra mycket bil, allt skulle bara bli bra helt enkelt.  

Nu blir det inte så, nu blir det ingenting och det mörka hålet känns djupare än någonsin. 

Det känns som en mardröm  alltihop, jag får inte in det i min hjärna. I min värld ger man inte upp utan man kämpar och försöker lyssna på varandra.  Men vi lever inte i min värld och jag har återigen fått mitt hjärta krossat och förlorat den jag älskar och vill dela livet med. Personen som bedyrade att han aldrig skulle svika eller lämna mig eller min dotter. Han som så sent som för två dagar sedan satt och sa att han aldrig någonsin skulle göra mot oss vad mitt andra ex gjorde. 

Just nu känns det som en exakt upprepning om jag ska vara ärlig och det gör något så in i helvete ont!