När du ser mig är jag bara som luft
Jag borde egentligen sova men det går bara inte. Tankarna snurrar runt i skallen på mig, mer än på länge. Jag förstår verkligen inte varför jag försökt lura mig själv och andra att jag kommit över det hela, att jag kommit över dig. Det har jag inte, inte alls..... Jag hade tagit tillbaka dig på en sekund om du hade bett mig. Jag kommer aldrig någonsin älska någon som jag älskar dig för ja jag erkänner, jag är fortfarande så kär i dig att jag har svårt för att se dina brister. Jag vet att du är en självgod narcissist men jag hade kunnat göra vad som helst för att få dela mitt liv med dig, du är mitt livs kärlek och jag kommer aldrig komma över dig helt. Men jag får inte ens prata med dig, det är som om jag inte existerar.
Det var längesedan jag kände en sådan sorg över det här. Jag har försökt förtränga det, vara med andra människor och intala både mig själv och andra att jag hatar dig.
Men jag hatar inte dig, det skulle jag aldrig kunna göra. Jag älskar dig nu lika mycket som då även om jag vet att du behandlat mig illa och orättvist.
Jag vill inte göra det jag vill inte älska dig för det gör så jävla ont rent ut sagt. 💔
