Caroline Svensson

För ett år sedan var jag den lyckligaste kvinnan i ett par skor. Jag hade efter de sju värsta månaderna i mitt liv fått tillbaka mitt livs kärlek. Tänk om jag vetat då vad jag vet nu...
Tänk om jag hade vetat hur han skulle svika, ljuga, manipulera och rent utav psykiskt misshandla mig. Att jag skulle må ännu sämre än vad jag trodde var möjligt.
Tänk om jag bara förstått att allt handlade om makt med en gnutta svartsjuka i. Han skulle bara bevisa att han kunde få mig tillbaka och att jag skulle lämna min dåvarande pojkvän för honom. Sen när han väl hade fått vad han ville på alla plan då var jag inte ett dugg rolig längre och han kunde gå ut och ragga ligg på tinder.

Jag har fortfarande ett halvår senare svårt att förstå att människan jag avgudade och levde mitt liv tillsammans med egentligen är en så ond och känslokall person.
Vet ni vad det allra allra värsta är? Jag avgudar honom fortfarande.
Det finns ingen som honom, det kommer aldrig kunna vara någon som kan mäta sig med honom. Jag skulle offra mitt liv för honom. Jag älskar honom samtidigt som jag hatar honom.

Jag har börjat inse att jag kanske borde leva resten av mitt miserabla liv i ensamhet. Jag kommer inte kunna glömma honom så varför försöka?
Jag kommer alltid sakna honom och det är inte rätt mot någon annan att spela ett spel och sen när jag är i min ensamhet sitta och gråta av saknad.
Jag har accepterat det faktum att jag aldrig kommer att komma över honom och att han alltid kommer vara min nummer ett. Jag kan helt enkelt inte leva riktigt "utan dina andetag".