Foolish Girl
Det gör så ont. Vid varje steg jag tar, varje tanke jag tänker och vid varje andetag jag tar så gör saknaden sig påmind och det gör bara så ont. Det finns där hela tiden och i allt jag gör. Varje dag är ännu en dag i sorg och jag vet inte egentligen vem det är jag har försökt att lura. Jag inser det nu att det kommer alltid vara så här, jag kommer alltid känna så här. Kan jag leva med det? Jag vet faktiskt inte. Det återstår att se, men hoppet är det sista som överger människan och än så länge lever jag ju.
Har varit på ett lååångt läkarsamtal idag. Kommit fram till vissa intressanta teorier och en fastställd diagnos (som jag iofs till 99% redan visste att jag hade) äntligen har jag fått komma till någon som vill göra ett bra jobb, som vill försöka reda ut problemen ist för att trycka i massa mediciner. Det bästa är också när läkarna skriver ut tabletter som kontraindrikterar med varandra. . Inte smart alls men som tur var har inte jag haft någon sådan läkare.
På tal om mediciner så har jag fått reda på mindre kul och trevliga saker. Hur kan man med liksom och i mitt hem? Finns inga ord!
Förresten? Vart gör man av saker man hittar som inte är ens egna, när personen i fråga inte går att kontakta? Man slänger det va?
Nu måste jag sova!
