Utan dina andetag
Detta kan nog vara det mest känslosamma inlägget kag någonsin skrivit.
Det har varit en extra tung dag för just idag har det gått ett år, ett år sedan jag förlorade mitt livs kärlek. Det gör mer ont nu än då och jag finner ingen väg ut ur det. Jag bara gråter och har ångest eller så bara ligger jag och stirrar ut i tomma intet. Jag saknar honom så att det gör fysiskt ont i min kropp och jag har fortfarande inte vant mig vid att inte ha honom vid min sida, att inte höra hans andetag.
Dom två finaste jag vet 😢💔
Alla säger att "låt tiden gå", "det blir bättre" men det blir inte det, inte alls.
Jag skulle ljuga om jag sa att livet känns meningsfullt utan honom för det gör det inte. Jag önskar för allt jag är värd att det skulle kunna gå att leva normalt och finna någon glädje igen men jag hittar ingen.
Detta har varit i särklass jobbigaste året i mitt liv och de två senaste veckorna har jag i princip spenderat i sängen.
Jag älskar honom, lika mycker nu som för 3 1/2 år sedan så vi blev tillsammans. En sådan kärlek hittar man bara en gång i livet.
Jag skulle offra mitt liv för honom utan att blinka.
Jag finner ingen mening utan honom, jag vill bara ge upp. Men av någon konstig anledning så gör jag inte det utan jag fortsätter andas en dag i taget och hoppas på något slags jävla mirakel, att jag en dag ska vakna upp och finna meningen med livet igen. Eller att jag kanske inte ska vakna upp alls...
Dom två finaste jag vet 😢💔Kommentarer
Trackback
