Caroline Svensson

Jag lider av ångest när det kommer till i princip allt. Jag tål ingen stress överhuvudtaget för då får jag ångest och blir det tillräckligt illa så låser det sig totalt och jag blir i princip handlingsförlamad. 

Att åka till stallet och rida kan ge mig stressrelaterad ångest tex, jag måste ha minst tre timmar på mig annars mår jag jättedåligt. 

När Molly är på dagis ger mig också en typ av ångest. Jag känner mig som en dålig mamma, känner mig otillräcklig osv. 

Har jag något läkarmöte inplanerat har jag oftast ångest och känner mig stressad flera dagar innan, ska jag hinna dit, kommer jag hinna med hästen? 

Detta är en del av min problematik. Sedan har vi den sociala biten. Människor ser oftast mig som en glad, social och öppen människa och det är jag väl också egentligen. Dock har jag stora problem med vissa saker. 

Jag kan i princip inte handla, beställa mat eller prata med en läkare om den är av det manliga könet (speciellt yngre). Det tar emot något fruktansvärt och ångesten är stor. Detta ligger till grund i att jag tror att dom ska stå och tänka "fy fan vad hon är tjock och ful" eller att dom ska tycka jag är konstig på något vis.

Därför går jag i princip aldrig på stan ensam och jag skulle aldrig någonsin gå in i en affär om det inte var några andra kunder där.

Detta begränsar mitt liv men jag är så van vid det. Jag vet att jag vaknar varje morgon med jättehög ångest och jag vet att det är så mitt liv kommer se ut, och att jag får leva med det helt enkelt.