Life oh life
Alltså världen är sjuk. Är alla killar bara ute efter en sak eller? Det verkar inte bättre tyvärr. Man börjar prata med någon som verkar rolig och trevlig och så vips så har det spårat ur.... tragiskt men sant enligt mina erfarenheter.
Visserligen vet jag inte om jag är redo att träffa någon ny ännu. Jag är på riktigt rädd att jag aldrig kommer våga lita på någon igen, jag kommer alltid vara rädd för att bli lämnad, sviken och bedragen. Jag undrar om han är nöjd över att ha orsakat så djupa ärr hos mig. Även om han säkert försöker förtränga varenda minne han har av mig så vet jag att han inte lyckas fullt ut och deta glädjer mig.
Nog om den narcissistiska gilflovern 😂
Jag har funderat en del den sista tiden på om jag ska avsluta den här bloggen och starta upp en ny. I åtta år har den varit som en terapi för mig och den innehåller så mycket kärlek, smärta, ångest och sorg. Det kanske är dags att vända blad nu och göra en nystart. Jag har faktiskt registrerat ett konto på en annan sida men jag har inte gjort något inlägg än. Jag får liksom separationsångest, min blogg är som min vän på något sätt. Samtidigt så vill jag inte att nya bekantskaper i livet ska kunna läsa om mitt förflutna och all smärta jag gått igenom. Jag får fundera lite till och om ni har någon åsikt i frågan så kom gärna med den :)
Det enda jag vill just nu är att finna lite harmoni i livet. Jag vill rida, träna, göra roliga grejer med Molly, hänga med Sandra, leva livet liksom! Jag vill känna mig lugn och avslappnad och tillfreds, är det egentligen för mycket begärt?
