To be continued
Jag ska vara brutalt ärlig nu och säga att jag vill inte mer. Jag har gett upp och känner mig mest som ett vandrande skal. Jag tar hand om Molly och Enya men mer orkar jag inte. Jag är inte med på noterna alls och jag har gått ner fyra kilo på en vecka. Det sistnämnda är väl iofs bra men vet inte om det är lika bra att leva på två mackor om dagen (maten kommer upp igen).
Jag har inte sådär extrem ångest utan känner mig mest apatisk. Jag skiter liksom i vad som händer med allting (förutom molly).
Hade jag kunnat spola tillbaka tiden fyra år hade jag helt klart valt annorlunda. Jag trodde aldrig någonsin i min vildaste fantasi att den omtänksamma, vackra och ömsinta människan kunde vara så ond, kall och elak. Att det skulle komma till den punkten att han inte bryr sig om varken mig eller min dotter eller om vi lever eller dör.
Det är det jag undrar om allt var falskt ända från början eller inte.....
I somras (slutet på juli) kom han dessutom och ville ha tillbaka mig när jag var tillsammans med en annan. Han skrev de vackraste orden någon någonsin skrivit till mig och han överröste mig med kärlek och löften. Han skulle minsann aldrig någonsin lämna mig igen, vi skulle gifta oss osv (jag ska lägga ut smsen någon dag så ni kan få läsa).
Jag föll naturligtvis tillbaka som en fura och han fick mig igen.
När han väl hade fått mig dit han ville så var jag inte intressant längre och han började behandla mig illa igen och vips så stod jag där helt ensam.
Vad kallas det om inte elakhet och manipulation?!
Efter det har jag inte kommit upp ur hålet än och då händer allt det här.. Därför har jag nu gett upp hoppet om livet, mänskligheten, ja allt!
Kommentarer
Trackback
