Tragedy
Jag känner mig så himla tragisk. Jag har alltid varit rädd för ensamhet och jag hade rätt, det är verkligen precis så hemskt som jag befarat.
Medan de flesta ligger och håller om sin livskamrat så ligger jag och kramar om en tröja samtidigt som tårarna vägrar sluta rinna. Den där tröjan är allt jag har kvar förutom alla minnen och känslor.
Det är skönt att inte ha lika mycket ångest längre men den här fasen är jobbig på sitt sätt. Jag har ingen ork eller lust till någonting och allt och då menar jag allt, påminner och rör upp massa jobbiga känslor.
För det finns en människa där ute som för alltid kommer äga en del av mig, no matter what ❤️
Kommentarer
Trackback
