Nobody
Jag kommer ofta på mig själv att vara för omtänksam. Alltså jag vill bry mig om de jag tycker om men att liksom sitta och verkligen oroa sig och ha svårt att sova är lite väl. Okej om man hade fått lite bekräftelse tillbaka, ett hjärta, ett "tack för din omtanke", "jag tycker om dig", "du betyder mycket för mig" eller " hur är det med dig själv då". Då hade iaf känts som att man var uppskattad på något sätt. Men när omtänksamheten bemöts av total tystnad då blir jag sårad och det gör ont i mitt hjärta.
Min smärta har överhuvudtaget bytt karaktär, den har gått från brutal ångest till en total sorg. Jag gråter, gråter och gråter samtidigt som jag tänker på allt jag förlorat.
Jag har svårt att ta mig ur det, eller det var en underdrift, jag kan inte ta mig ur det är mer korrekt. Ingen hjälp finns att få heller precis som vanligt så det är bara att hålla ut tills det inte går längre.
Kommentarer
Trackback
