Honestly
Okej detta kanske kan vara det med ärliga och tragiska inlägg jag någonsin skrivit i den här bloggen.
Mitt liv är inte ett liv. Jag vill inte ens leva i det egentligen men jag är för feg för att dö. Jag tänker säkerligen minst 10 ggr om dagen att jag önskar att jag bara kunde få dö.
Mitt liv består av ångest till iaf 90%. Ångesten av att ha blivit sviken på alla sätt man kan bli det och inte bara av en utan flera personer jag verkligen bryr mig om. Ångest över att inte räcka till, att inte vara bra nog för någon eller något. Den största delen är nog ångesten över att någon jag tycker så
Mycket om medvetet vill få mig att lida såhär, att med mening göra saker som sårar och pushar mig ännu längre mot stupet.
Jag kan varken komma över eller bearbeta det sista sveket som även varit det absolut värsta. Jag kommer skriva mer detaljerat om detta med namn osv när allt är över. Jag vill att sanningen ska komma ut så småningom.
Jag gör allt jag kan just nu bara för att orka överleva en dag i taget. Jag stoppar i mig mina 20 tabletter om dagen i en blandad kompott och hoppas att en dag jag ska kunna slippa detta rävgiftet. Men just nu tackar jag gudarna för "benzodiazepinerna", utan dom hade jag nog skurit sönder min kropp eller blivit helt jävla galen.
Jag har ingen ork eller energi för tillfället till något men jag gör verkligen allt jag kan för att vara en så bra mamma som möjligt. Min dotter är prio ett och hon har blivit sviken hon med, det gör nästan mest ont av allt att någon vill svika ett barn på det viset. Totalt oförlåtligt!
Karma, gör din plikt!
Kommentarer
Trackback
