Från djupet av min själ
En sista natt ska jag tillåta mig själv att tänka på dig och gråta mig till sömns. En sista natt ska jag tillåta mig själv att somna med näsan inborrad i din tröja. En sista natt ska jag tillåta mig själv att sörja det finaste jag upplevt i mitt liv, sen får det vara nog.
Jag är trött på att leva mitt liv i mörker, trött på att döva mina inre smärtor med lugnande mediciner. Trött på att inte orka göra något, vara en rolig mamma och ha ett välstädat hem. Jag är trött på att inte kunna sova en enda natt utan att vakna av mardrömmar minst fem gånger, jag är trött på att vakna upp på morgonen med en sådan ångest att det känns som att hela insidan av kroppen liksom vrider om hela sig själv och hjärtat slår snabbare än om jag sprungit fem kilometer, och jag är så jävla trött på att sakna dig och känna att det verkligen inte gör någon skillnad.
Jag har insett att jag inte kan släppa det och gå vidare. Jag kan varken förlåta eller glömma.
Jag hade offrat allt för dig när som helst utan att tveka en sekund (nej inte min dotter). Jag hade kunnat lämna allt bara för att få vara med dig, så mycket jag älskar jag dig.
Du kommer alltid äga en stor del av mitt hjärta och jag är rädd att jag kommer vänta på dig för alltid. Mitt liv har inte samma mening utan dig i det och jag vet inte hur länge till jag står ut med att känna att jag betyder ingenting, jag är ingenting för den som för mig är allting.
Kommentarer
Trackback
