Jag kan inte ens...
Har inte skrivit på ett tag, finns inte så mycket att berätta.
Börjar känna att jag tog helt fel beslut den där kvällen för typ två veckor sedan.
Det blir inte bättre, det blir inte lättare. Jag blir konstant sårad och förvirrad och jag kommer aldrig att sluta hoppas.
Det gör ont, så ont att jag inte ens klarar att ta hand om min dotter som jag borde. Vad är vitsen liksom?
Jag kan redan nu säga vad som kommer hända och jag vill inte uppleva det, jag gör vad som helst för att slippa!
Jag vet vad jag måste göra, eller jag har egentligen två val, dom är lika jobbiga och svåra båda två.
Ingenting kommer iaf någonsin bli sig likt igen.
Kommentarer
Trackback
