Why me?
Alright!
Jag förstår att människor tycker det är konstigt att jag inte jobbar utan är sjukskriven. Har man ingen erfarenhet av psykiska sjukdomar så är det inget man kan sätta sig in i.
Mitt problem och min sjukdom grundar sig i en konstant oro över i princip allting .
Hela mitt liv och min vardag förstörs av den där jävla oron. Varje dag oroar jag mig för mollys hälsa, min egna hälsa, hur jag ska hinna allt jag måste hinna, jag är rädd att Gabriel ska sluta tycka om mig, att jag är en otillräcklig mamma, ska jag upp tidigt oroar jag mig för att inte kunna sova, har jag Molly oroar jag mig för att hon ska vakna hela tiden eller sluta andas osv...
Sen har jag vissa saker jag kan tänka djupare på och verkligen utveckla panikångest. Att bli ensam är en sådan sak, att de jag älskar ska bli sjuka och döden.
Döden skrämmer skiten ur mig rent ut sagt. Jag får verkligen panik när jag tänker på det. Det går säkert hand i hand med rädslan över att bli och vara ensam för in i döden går man ju ensam vare sig man vill eller inte.
Därför är jag ju typ hypokondrisk. Jag försöker tänka logiskt men ibland åker Google fram och jag har alla sjukdomar i världen.
Just nu har jag en fruktansvärd oro i min kropp och jag kan inte komma till ro.
Vad gör man?
Hur beter man sig när ett så "litet" problem som en förkyld dotter ger lika mycket oro och ångest som en frisk människa hade fått om något riktigt allvarligt hade inträffat? Sjukt var ordet, helt sjukt!
Kommentarer
Trackback
