Biggest loser
Jag behöver gå ner i vikt men jag kan inte ta mig själv i kragen.
Jag är så besviken på mig själv att jag låtit det gå såhär långt. Varför kan man fråga sig? För att mat är en glädje och tröst för mig blir svaret.
Har jag en riktigt dålig dag och känner mig nere så finns det inget som piggar upp mig så som godsaker (speciellt choklad) gör.
Det är så idiotiskt för det är en falsk glädje eftersom jag mår ännu sämre sen men det är verkligen som ett beroende.
Nu verkar det tyvärr som att jag inte kan ta mig ur den här onda spiralen. Jag vill inte köra LCHF igen, 5:2 metoden trivs jag inte alls med och det sunda förnuftet verkar jag ha tappat någonstans långt bort.
Jag kan ju om jag vill det har jag ju bevisat för mig själv innan, men hur hittar man den viljan??
Jag känner exakt likadant! Jag vet ju också att jag kan om jag bara vill och jag har gjort det förut!
Men det är ju sååååå tråkigt att inte få vara med och fika, fredagsmysa och äta gott med tjejerna. För min del handlar det ju iofs inte om att tröstäta utan att vara lat med motionen och äta för stora portioner (jodå, jag vet precis vad jag gör för fel... ;-)).
Vi kanske måste peppa varandra? Jag vet att jag kan hitta tid att powerwalka på morgonen när jag lämnar Albin men ändå så är det så jäkla svårt att sätta igång!
