How?
Jag vet varken ut eller in, fram och tillbaka. Ingen kan dock veta det åt mig så jag måste komma underfund med det själv. Livet är inte lätt någon gång, kan jag få glida på bananskalet nu??
Just nu ligger jag i sängen med hunden som sällskap. Ångesten bankar så hårt att det känns som att hjärtat ska hoppa ur bröstet på mig.
Varför gör jag så här jämt? Varför låter jag mitt eget välbefinnande styras av andra människor?
Jag vill bara sova men det kommer bli en smärre omöjlighet.
Jag saknar Molly, jag saknar att höra ljuden av hennes små snarkningar och hennes snuttande på nappen. Min dotter är anledningen till att jag håller mig ovanför ytan i dagsläget. Hon är en riktig solstråle för det mesta och när hon lägger sina armar runt mig och kramar mig då spelar inget annat någon roll!
Kommentarer
Trackback
