Krasch

"Vilken jävla smäll!" för att citera Dynamit-Harry.
Den där förbaskade väggen är lika hård att gå in i varje gång!

Jag önskar att jag hade ett psyke av stål som alla andra verkar ha.
Att ta motgångar med en klackspark och att känna sig stark på egen hand.

Jag är inte den personen och jag kommer aldrig kunna bli den personen. Just nu skriker hela min kropp av ångest och jag vill inget hellre än att krypa ut ur mitt egna skinn.
Bara för en stund i alla fall. Låt mig få en paus, låt mig andas.

Jag tar ett djupt andetag och börjar om.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Lätta ditt hjärta:

Trackback
RSS 2.0