The f-Word
Jag kommer säkert få skit för det här inlägget men jag bryr mig faktiskt inte!
Jag har funderat en hel del den sista tiden över vänner och äkta vänskap.
Efter allt som hänt i mitt liv det sista året har jag verkligen fått erfara vad äkta vänner är och inte...
Jag har människor jag känt och umgåtts med större delen av mitt liv som inte ens brytt sig om att höra av sig. Att de inte vill träffa min sambo och framför allt min fantastiska dotter gör ont.
En riktig vän dömer inte och den finns där vad som än händer. Att ringa och skälla är inte direkt att finnas där..
Jag har inte sårat någon av mina vänner genom mina val, jag sårade min sambo, mollys pappa.
Han har kommit över det för längesedan och är min vän, när ska ni acceptera mig för den jag är?
Jag försöker att inte älta, att inte bry mig men när jag läser om alla andra som umgås utan mig så känns det som en spark rakt i magen. Jag är fan inte värd att bli behandlad på det viset!
Molly är det finaste i min värld och jag älskar henne mest av allt så får jag någonsin höra kommentaren "men varför skaffade ni barn" igen så kommer jag inte stå för konsekvenserna!
Hon är planerad och tillverkad av kärlek. Men allt kan förändras och jag blev upp över öronen förälskad i någon annan!
Inget jag kunde styra och inget jag kan ångra! Jag mår bra, min sambo mår bra, Marcus mår bra och Molly mår bra, vad annat kan jag önska mig?
Jag är iaf glad att ha dig som vän! Du är ju världens toppenvän! Som lyssnar och förstår! <3 Tack för att du finns!
