I'ts time
Så många gånger som jag funderat och skrivit det här inlägget men aldrig postat det. Inte exakt med detta innehållet men något liknande. Med något som liknar en ursäkt, en förklaring för mitt betéende. Jag har dock aldrig haft modet att göra det innan, men just nu känner jag att vad har jag att förlora?
Jag vet att mestadelen som läser min blogg, om inte alla anser att jag bara gnäller och överdriver. Det är helt okej för det går inte att förstå för någon som inte varit där själv.
Utåt sätt har jag allt man kan begära det vet jag. Men tyvärr kan jag inte styra över mitt psyke och den här sjukdomen har ett sådant jävla järngrepp om mig så att det till slut styr allting.
Nu tänker en del kanske "gör något åt det då". Ja visst jag skulle göra vad som helst, men vad? Jag har ätit x antal mediciner i över femton år samt gått i terapi hos tio olika psykologer,terepeuter och kuratorer vad mer kan jag göra? Vad finns det mer att göra?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag vill bara krypa ut ur mitt egna skinn, jag vill skrika, gapa, gråta allt på en gång för det gör så inihelvetes ont i mig.
Jag begär inte att någon ska förstå, jag begär inte att någon ska läsa. Det enda jag begär är att få bli respekterad även om jag känner så här.
Det kommer delvis gå över, det kommer bli bättre. Tack vare speciellt två underbara människor, bebisen i magen och världens bästa häst så finns det både glädje och hopp om framtiden <3. Det kommer dock ta sin tid men jag ska ta mig ur detta den här gången med!
Jag vet att mestadelen som läser min blogg, om inte alla anser att jag bara gnäller och överdriver. Det är helt okej för det går inte att förstå för någon som inte varit där själv.
Utåt sätt har jag allt man kan begära det vet jag. Men tyvärr kan jag inte styra över mitt psyke och den här sjukdomen har ett sådant jävla järngrepp om mig så att det till slut styr allting.
Nu tänker en del kanske "gör något åt det då". Ja visst jag skulle göra vad som helst, men vad? Jag har ätit x antal mediciner i över femton år samt gått i terapi hos tio olika psykologer,terepeuter och kuratorer vad mer kan jag göra? Vad finns det mer att göra?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag vill bara krypa ut ur mitt egna skinn, jag vill skrika, gapa, gråta allt på en gång för det gör så inihelvetes ont i mig.
Jag begär inte att någon ska förstå, jag begär inte att någon ska läsa. Det enda jag begär är att få bli respekterad även om jag känner så här.
Det kommer delvis gå över, det kommer bli bättre. Tack vare speciellt två underbara människor, bebisen i magen och världens bästa häst så finns det både glädje och hopp om framtiden <3. Det kommer dock ta sin tid men jag ska ta mig ur detta den här gången med!
Kommentarer
Postat av: Amundstella
Great site. Keep doing.
Trackback
