Tisdagen den 14/7, den värsta dagen i mitt liv.
Förra tisdagen vaknade jag upp till något som jag trodde skulle bli en helt normal dag.
Jag begav mig mot stallet vid 12.00 tiden. Åkte om Lantmännen på vägen för att köpa ett flyweil till Misan, livet kändes bra.
Precis innan jag kommer fram till stallet så brukar jag alltid kolla ut över hagarna för att se min lilla sötis gå och beta. Denna dagen gjorde hon inte det. Jag såg att trådarna var av och jag såg bara Carmen. Jag svängde in på gårdsplanen och tänkte för mig själv att det bara var inbillning, Misan står säkert bara lite längre bort och betar i det höga gräset.
Jag springer ut mot hagen och tittar febrilt efter min fina lilla häst men jag ser henne inte någonstans. Jag känner hur paniken börjar komma och jag rusar in för att hämta grimman + en kraffthink. Min tanke var ju att hon hade rymt och inget annat. Alla hästarna springer runt och är uppstressade i sina hager, speciellt Karmenzita. Jag rasslar med hinken och ropar på Misan, går längs med hagkanten och ropar, men inte ett spår.
Precis när jag ska gå ut ur hagen igen för att gå över på andra sidan för att leta så ser jag henne. Min fina lilla prinsessa låg där i det höga gräset. Redan då i den sekunden även när jag stod 50 meter bort så förstod jag, jag kände att hon var borta.
Jag kan inte exakt redogöra för vad som hände sedan. Jag vet att jag rusade dit och bara skrek. Det tog ett par sekunder innan stallägaren kom springandes och en tjej till som var i stallet. Dom tog pulsen och puttade på henne, men det fanns inget att göra. Hon låg där så fint, det såg precis ut som att hon sov med ena ögat lite öppet.
Timmarna där efter är lite som i en dimma. Men jag lyckades ta mig samman och fixa allt som behövde fixas. Jag ringde alla samtal, pratade med gamla ägare och hämtade Marcus från jobbet.
Vid 16.30 sa jag farväl till min bästa vän som då lämnat mig ensam kvar på jorden. Jag gav henne en sista puss och sa till henne en sista gång hur otroligt mycket jag älskar henne. Ca: tre timmar senare begravdes hon i sin hage,den hon hade när vi flyttade till stall Strömmaåsen. Över sig fick hon sitt "rosa" regntäcke. Då var inte jag där, tack och lov.
Vad som exakt hade hänt min fina lilla tjej är det ingen förutom Karmenzita som vet. Det finns flerta olika teorier. Ramlat och brutit nacken är en. Men varför har hon sprungit igenom staketet? Misan var livrädd för trådarna. Dessutom var staketet max 80cm högt, det kunde hon gå över. Det är i såfall om hon fastnat i en tråd och ramlat så illa. Men hon hade som sagt inte ens en skråma på sin kropp.
En annan teori är att hon fått en hjärnblödning. Hästar kan tydligen springa i total panik då för att sedan bara ramla ihop.
Jag kommer aldrig få reda på vad som hände och egentligen spelar det väl inte så stor roll. Hon är borta och det har gått snabbt, hon har inte lidit.
Att se min bästa vän död är absolut det mest smärtsamma jag varit med om och saknaden är så stor att jag inte ens kan beskriva den i ord. Vi hade så mycket kvar som vi ville göra tillsammans, så mycket kärlek att ge varandra. Det blev aldrig så, jag förlorade min ängel 10 år för tidigt. Livet är orättvist! Hon har gett mig så många fantastiska minnen och jag är henne evigt tacksam. Hon kommer alltid vara min nummer ett, och jag kommer alltid att älska henne. Ingen kommer någonsin kunna ta hennes plats men jag måste försöka leva vidare. Misan hade inte velat att jag gav upp allt, jag måste fixa det här om inte annat så för hennes skull.
Vila i frid min älskade Prinsessa, Mis,Misan, Skruttis,Grisen, Fröken Artemis. Jag glömmer dig aldrig.
TACK för de här tre åren,tack för alla minnen,alla skratt,alla underbara ridturer, tack för allt!
Det gjorde ont att läsa...
Hoppas Carmen kan berätta för oss någon dag vad som hände. du är stark caroline. kram!!
Finner inte ord,,, Mina älsklingar har inte gått över bron så hastigt så därför kan jag inte riktigt sätta mig in i hur du känner mer än att det måste vara fruktansvärt. Lider med dig och känner för dig.
Kram Linda
bra gjort av dig att skriva! håller med sandra, det gjorde riktigt ont att läsa :(
Det finns inget jag kan säga, det är oerhört smärtsamt att läsa. R.I.P
:'( Vila i frid Misan <333 Ni var oslagbara <333
Jag håller oxå med Sandra...Det gjorde ont att läsa.. Sarkt av dig att kunna skriva om det men det kändes bra att få läsa om vad du har upplevt, inte för att jag vill byta med dig. Men man får ett helt annat perspektiv i vad som hänt..
R.I.P MISAN
Fy, fick tårar i ögonen.. när catti var sjuk mådde jag jätte dåligt men jag kan inte ens tänka mig hur det känns som du varit med om antagligen en miljon gånger värre! Hon finns i ditt hjärta!
Hoppas allt kommer bli bättre.
KRAM Fanny
R.I.P MISAN
Fy..de var svårt o hålla tårarna borta. att förlora sin älskling är ju ngt av de värsta som finns!!! Fortsätt vara stark du klarar detta Carro =/
Det är en sorglig historia det hela :( Men det var skönt att se hur fint det var vid Misans grav. Hon har fått en värdig sista vila. Tänk framåt - Misan kommer alltid att finnas med dig. Kramar
Stackars dig Caroline, Misan var fin det var hon verkligen!!!
Som alla andra skrivit... tårarna är svåra att hålla tillbaka när man läser om Misan. Hittade dig på bilddagboken, efter att ha sett alla fina bilder på er blev jag helt chockad när jag sedan förstod att hon var borta.. och hur snabbt det gått. Var bara tvungen att läsa din blogg. Har inte ännu varit med om det här med att förlora sin bästa vän... men jag vet att den dagen kommer och jag bävar för den... men som sagt nu gäller dett försöka tänka framåt mitt upp i det hemska. Stor kram
vet precis hur du känner dig :( <3
