Caroline Svensson

Livet går sin gilla gång. Jag försöker att leva som vanligt så gott det går.
Jag har aldrig varit med om något sådant här innan. Jag har mått mycket dåligt i mitt liv men jag har aldrig innan förlorat någon närstående.
Min fina häst har verkligen hjälpt mig genom livet de sista 2½ åren. Utan henne hade jag inte varit den jag är idag och framförallt hade jag inte varit där jag är idag. Jag är henne evigt tacksam. Hon var den som gav mig styrkan när jag ville ge upp, hon gav mig glädje. Nu står jag helt plötsligt utan henne, ensam. Att klara vardagen med all ångest som den innebär kommer bli i princip omöjligt. Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur det ska gå till.

Det är möjligt att det kommer att komma en ny häst en dag och fylla upp tomrummet efter min fina Mis även om det känns långt borta just nu. Det är vad hon hade velat.
Jag vill inte förlora all gemenskap och underbar tid i stallet på Strömmaåsen. Dessutom så hade Misan blivit rent utav förbannad på mig om jag hade låtit allt hon lärt mig gå till spillo. Hon hade tittat på mig med sin speciella "nu får du ge dig mamma" blick, lagt sina stora öron på sned och blåst lite varm luft på mig. Så gjorde hon nämligen när hon tyckte jag var "dum".

Jag kommer aldrig kunna hitta en häst som jag passar så bra ihop med,finner sådant förtroende för och älskar så mycket som min underbara lilla förvuxna ponny. Hon var envis som en åsna, men samtidigt lika lojal och trogen som en hund. Inte en enda gång under nästan treårs tid lade hon öronen bakåt mot mig.

Jag ska verkligen försöka klara av detta Misan. Jag ska göra det som du hade velat.
Jag gav dig allt jag kunde av  pengar,tid och kärlek och jag ångrar det inte en enda sekund. Du var värd allt, det är få förunnat att få ha en vän som du!
Tack för att jag fick låna dig en tid min ängel,sköt om dig!