Nothing will ever be the same
Jag var i stallet och lade ett hjärta av blommor på misans grav. Jag fick det precis som jag ville med en solros i mitten och grönt runt omkring. Misan var min solros. Att stå där vid hennes grav var det jobbigaste jag någonsin gjort. Att veta att min bästa vän ligger där två meter under jorden och jag kan inte röra vid henne, inte pussa hennes mjuka mule, inte känna hur hon blåser sin varma luft i mitt hår.
Jag var även inne i stallet och plockade undan lite saker. Stod där och andades in lukten från min älskade häst.
Ingen kommer någonsin kunna fylla det tomrum hon efterlämnat, inget kommer någonsin bli sig likt. Hon var den bästa och mest trofasta vännen man kan tänka sig och vi älskade verkligen varandra. Jag hoppas verkligen att hon visste det bara, att hon kände sig älskad. För det var hon, mer än någon någonsin kommer kunna förstå....
My heart belongs to you
Det är klart att Misan visste hur mycket du tyckte om henne. Hang in there...
Linda
Hon vet att du älskar henne!!!
Hon finns fortfarande hos dig, överallt var du än befinner dig så är hon med dig...Ta tid på dig, du kommer att fixa detta med tiden...Men låt tiden ha sin gång...du känner själv när du e redo att börja om med intresset, låt ingen pressa dig, men vi alla vill att du ska fortsätta, du har lärt dig så otroligt mycket så försök att inte låta det gå till spillo..Finns inget värre än att mista sin bästa vän.. Många kramar från oss..
Jag är säker på att hon visste hur älskad hon var. Jag tror att hon är en ängel i himlen nu som vakar över dig. Kramar till dig, från en annan vän <3
Var inte rädd för att vara ledsen. Tiden läker alla sår, gumman <3
