Things will never be the same again
Det värsta av allt är att jag är ensam om den här sorgen. Det är min och bara min sorg. För alla andra är detta glömt om inte redan nu så inom ett par dagar, deras liv går vidare som vanligt. För mig kommer sorgen att vara bestående.
Misan var min bästa vän i hela världen. Utan hene hade jag aldrig orkat med livet de sista åren. Utan henne hade jag aldrig jobbat med det jag gör i dag.
Hon har lärt mig i princip allt jag kan inom ridning. Hon lärde mig att det viktigaste som finns är kärlek och tillit. Utan det kommer man ingenvart, iallafall inte på en envis liten ponniehäst.
Misan gjorde mig till en bättre och starkare människa. Så länge jag hade henne så skulle jag klara mig. Nu när hon är borta så ser jag inte mycket mening med någonting. Jag är rädd för framtiden utan henne.
Allt kommer bli så annorlunda, ingenting kommer någonsin bli sig likt.
Inga mer uteritter,inga mer barbackaturer,inga mer skrattstunder i stallet på Strömmaåsen,inga mer race i militärbacken med Sandra och Carmen, inga mer dressyrpass på värdens bästa häst... ja, ALLT kommer förändras.
Det är först nu som chocken har börjat lägga sig, det är först nu jag verkligen förstår att hon är borta,död och jag klandrar mig själv.
Jag tror inte att Misan hade velat att jag lade ner allt som har med hästar att göra, att allt hennes arbete skulle ha varit förgäves. Samtidigt måste jag tänka på mig och vad jag vill,kan och orkar. Just nu kan jag inte ens se åt en häst ännu mindre tänka tanken på att sitta på en, eller jobba med dom.
Det enda jag vill är att min bästa vän ska komma tillbaka iallafall en liten stund så att jag kan få chansen att säga hejdå. få chansen att tacka henne för allt och inte minst få säga till henne en sista gång hur otroligt mycket jag älskar henne. För det gör jag och det kommer jag alltid att göra. Man glömmer inte sin enda sanna och riktigt trofasta vän, sådan kärlek varar för alltid!
Jag fick låna en ängel,
Sov så gott lilla Misan,glöm mig inte, jag älskar dig.
Misan var min bästa vän i hela världen. Utan hene hade jag aldrig orkat med livet de sista åren. Utan henne hade jag aldrig jobbat med det jag gör i dag.
Hon har lärt mig i princip allt jag kan inom ridning. Hon lärde mig att det viktigaste som finns är kärlek och tillit. Utan det kommer man ingenvart, iallafall inte på en envis liten ponniehäst.
Misan gjorde mig till en bättre och starkare människa. Så länge jag hade henne så skulle jag klara mig. Nu när hon är borta så ser jag inte mycket mening med någonting. Jag är rädd för framtiden utan henne.
Allt kommer bli så annorlunda, ingenting kommer någonsin bli sig likt.
Inga mer uteritter,inga mer barbackaturer,inga mer skrattstunder i stallet på Strömmaåsen,inga mer race i militärbacken med Sandra och Carmen, inga mer dressyrpass på värdens bästa häst... ja, ALLT kommer förändras.
Det är först nu som chocken har börjat lägga sig, det är först nu jag verkligen förstår att hon är borta,död och jag klandrar mig själv.
Jag tror inte att Misan hade velat att jag lade ner allt som har med hästar att göra, att allt hennes arbete skulle ha varit förgäves. Samtidigt måste jag tänka på mig och vad jag vill,kan och orkar. Just nu kan jag inte ens se åt en häst ännu mindre tänka tanken på att sitta på en, eller jobba med dom.
Det enda jag vill är att min bästa vän ska komma tillbaka iallafall en liten stund så att jag kan få chansen att säga hejdå. få chansen att tacka henne för allt och inte minst få säga till henne en sista gång hur otroligt mycket jag älskar henne. För det gör jag och det kommer jag alltid att göra. Man glömmer inte sin enda sanna och riktigt trofasta vän, sådan kärlek varar för alltid!
Jag fick låna en ängel,
Sov så gott lilla Misan,glöm mig inte, jag älskar dig.
Kommentarer
Postat av: Carms
Misan <3
Postat av: Emeline
Misan <3 Ni två var oslagbara. The simply the best! <3
Trackback
