Min morgon!
En vanlig vardagsmorgon i mitt liv.
Klockan ringer, absolut inte tidigare än 10.00. Jag sätter mig käpprakt upp i sängen och trycker bort det förskräckliga alarmsignalen. Katten hoppar upp på sängen och säger till mig att det är dags att gå upp. Magen knyter sig, den nu så familjära ångesten är här precis som varje morgon. Tankarna snurrar runt i mitt huvud, lever han eller har han krockat, kommer han hem till mig igen eller blir jag ensam för alltid? Jag vill göra som alltid, ta upp mobilen, slå det så välkända numret och höra hans röst. Samtidigt så hör jag en röst i mitt huvud som säger till mig "ring inte,kontrollera inte,låt honom vara annars blir du aldrig frisk". Jag hör detta, jag vet detta så väl men det gör väl inget om jag ringer en gång till, eller skickar ett litet sms? Jag funderar fram och tillbaka lite medan jag sätter på mitt morgonkaffe, ångesten pulserar hela tiden genom min kropp. Jag startar datorn, sätter mig till rätta i soffan och tar upp mobilen. Jag sitter och stirrar på displayen, ångesten eskalerar och jag trycker fram det välkända numret. Signalerna rullar fram, den älskade rösten hörs i andra änden och all ångest rinner av mig. Jag lägger på och går ut i köket för att hämta min efterlängtade kaffekopp. Jag vet att ångesten än en gång har vunnit över mig men jag bryr mig inte för just nu är jag ångestfri ända fram till lunchdags då han sätter sig i bilen igen och samma procedur måste upprepas igen och sen är det kväll och han ska köra hem................. det tar verkligen aldrig slut!
