Caroline Svensson

Jag vet inte om jag vågar ge mig själv till någon igen, jag vet inte om jag vågar älska 😢.

Jag klarar inte av att bli så sårad och bedragen igen som jag blev av mitt ex. Jag överlever inte det en gång till och det är ingen överdrift. Han förstörde verkligen mig på så många plan.

Men jag kan inte rå för att mitt hjärta slår dubbla slag så fort jag tänker på en väldigt speciell person. Jag trodde aldrig att jag skulle känna så här för någon igen. Kärlek är underbart men fan vad rädd jag är. 

Jag hade köpt en present, eller tre egentligen, berättat mitt beslut för människor som blev besvikna och tom planerat en överraskning så händer det här och ingen förklaring får jag. 

För första gången på över en månad behövde jag ta den där vidriga medicinen för att ens kunna ligga still.

Jag orkar inte mer, inte en gång till. Det får vara bra nu. 

Jag var så glad, jag mådde bra, jag såg en framtid. Nu är allt bara borta och jag förstår verkligen ingenting. Jag fattar inte vad jag gjorde för fel. 

Nu måste jag börja om från början ytterligare en gång. Stackars min älskade dotter som återigen måste se sin mamma i tårar och tappa tron på människor. Jag visar naturligtvis inte hur dåligt jag mår för henne men hon är smart och känslig så hon förstår mer än vad man tror. Dessutom känner hon också saknaden och det sa hon innan 😓. 

Nu har medicinen börjat verka och pulsen slutat slå 200 slag/minuten. Ligger och lyssnar på speciell musik, med en speciell tröja jämte mig. Jag vill inte tro att det här är sant förrän jag får det förklarat öga mot öga. Ett samtal jag verkligen önskar att jag sluppit. 

Jag förstår ju också att det finns tusentals andra där ute i världen som är så mycket bättre och finare än vad jag är. Jag har liksom ingenting annat att komma med förutom ett gott hjärta och det kommer man tyvärr inte så långt med. Det gör ont igen nu, jag orkar inte gå igenom detta en gång till 😢

Jag är rädd men samtidigt även förväntansfull. 

Jag ligger också och tänker på den där piercingen jag velat ha i så många år (17 år). Egentligen borde jag skita i vad andra tycker och bara göra det. Det är mitt liv, min kropp och mina beslut. Jag vill inte ligga där på min dödsbädd och ångra saker jag inte gjort i mitt liv. 

Vi får väl se, jag ska tänka igenom det lite till. 

Ska göra ett nytt försök till att sova nu, natti.

Att få vakna upp jämte någon man verkligen tycker om, underbart. 

Dagen i stallet med Sandra, härligt. 

Nu har jag ett mentalt break down och tårarna vill inte sluta rinna. Jag vågar inte känna så här igen. Det är för riskabelt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. 

Nu måste jag ta mig samman, molly är på ingång. 

Kärlek 

Jag har typ gråtit i ett dygn, mina ögon ser ut som om jag knarkat och kom från en annan planet. Hade jag inte haft min underbara unge här vet jag inte hur jag klarat mig, hon är den som håller mig ovanför ytan, för hennes skull måste jag orka, jag har inget annat val. 

Jag orkar inte med känslor längre, jag vill inte känna mer, aldrig någonsin. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag tillät mig att känna något igen, att jag gjorde mig själv sårbar inför någon. 

Nu börjar hela processen med att "glömma" igen. Inte på samma nivå denna gången, men ändå. 

Nu ska jag gosa med min katt, i morgon kommer mitt nya kylskåp äntligen. Har varit utan sedan i onsdags. Man känner sig helt handikappad verkligen. 

Inget smör, ingen mjölk, nada liksom! 

Jag ger bort min tillit och mitt hjärta till fel personer som inte värdesätter det. Jag har egentligen inte råd att bli mer sårad men samtidigt vet jag inte om saker och ting kan bli så mycket värre. 

Jag håller på att göra en utredning för att äntligen kunna få en riktig diagnos. Får svara på många intressanta och mindre intressanta frågor om allt mellan himmel och jord. Ska bli spännande att se vad de kommer fram till. 

Nu måste jag sova, och drömma att jag prejar av en viss person från vägen In i en klippvägg eller något 👍

Jag är så ini helvetes förbannad och sårad så nu är det kört. Alltså jag kan inte bara sitta och titta på längre, jag måste agera! Jag kan inte bara ta all den här skiten, jag gör det bara inte längre. Jag har alltid sagt att det är "han eller jag" och nu orkar jag inte mer. Jag vill/kan inte leva i samma värld som honom. Jag hade ett litet hopp om att  jag skulle klara det men nu finns det inget kvar av det längre. 

Jag skiter fullständigt i vad andra tycker om mig och mitt beteende i detta. Enligt mitt ex så är jag ju så himla "farlig", kanske borde göra skäl för det ryktet först innan jag försvinner från den här planeten. Jag som aldrig lagt en hand på någon (jo en gång men det står jag för). 

Nä alltså jag är så förbannad att jag skakar. 

Godnatt 

Jag känner mig så ensam och värdelös. Jag duger liksom inte till någonting känns det som. Finns det ens någon där ute som tycker om mig för den jag är och som tycker att jag räcker till? Eller går det bara ut på att utnyttja min vänlighet? 

Jag har tänkt mer än vanligt under kvällen. Saknaden gör sig mer påmind än innan och lögnerna gör ondare. Jag kan inte få in i min hjärna hur den människan har kunnat vara så falsk och gement elak. 

Snart är det mollys födelsedag och han kommer väl troligtvis inte höra av sig till henne. Vilken frukansvärd människa han är egentligen, jag önskar faktiskt att han inte fanns. Ni tror säkert inte på det men det är sant. Så länge han lever på samma planet som jag så kommer hans svek göra lika ont och rädslan över att behöva se kräket vara lika stor.  

Jag önskar för allt i världen att jag bara kunde se till allt det vidriga han gjort för det är verkligen sjuka saker men jag kan inte släppa taget helt om den underbara människan som fick min värld att stanna och känna mig vacker och betydelsefull för första gången någonsin. 

Dom flesta säger att man inte mår bättre av att ge igen men jag tror inte på det riktigt och jag känner att jag måste för min skull. Han kan bara inte få komma undan ostraffad med allt det här. Han har alltid kommit undan med allting, kanske är dags att inse att man inte kan behandla människor hur som helst. 

Gud vad jag skulle njuta om den krockades eller liknande, hade varit den bästa dagen i mitt liv tror jag. Jag hade fan gått och köpt mig en Trisslott!

Gud vilka aggressioner jag började känna nu, pulsen gick upp till typ 150slag/minut och jag känner för att slåss. Jag hoppas han dyker upp så jag får träna min högerkrok lite 😅👊

Jahopp, det var det. Förutom detta lilla utbrott så är det för jäkla varmt ute. Vidriga hemska värme. Mår ju dåligt vad man än gör. Människor som gillar det ljuger eller har kanske något inbyggt fel i hjärnan? Ingen normal person kan ju uppskatta att vara kokandes hela dagarna. 

Nu måste jag sova!

Har dock mått bättre psykiskt idag tack och lov. Har lite dåligt samvete över att hästen inte blir riden bara men hon kan få lite vila ett tag, det skadar inte. 

Just nu önskar jag att jag hade en anonym blogg men det har jag inte så jag måste ändå försöka hålla en relativt låg profil. Jag har dock många järn i elden just nu och jag är så förväntansfull på vissa reaktioner 😅. 

Jag skrattar redan inombords. 

"Man ska inte ge sig in i leken om man inte leken tåla".

Over and out 

Det största problemet jag har är att hur gärna jag än vill så kan jag inte bli helt oberoende. Jag måste be om hjälp och framförallt med mina ekonomiska problem. Önskar mer än något annat att jag hade sluppit det. 

När det gäller mitt mående har jag slutat prata om det med de allra flesta. Jag menar jag mår lite bättre men jag har fortfarande lika svårt att se vad det skulle finnas för mening med att leva och vissa dagar är det så svart att jag inte vill gå ur sängen. 

Därför lägger jag nu mer energi på det/dom som ger mig energi istället. Molly, stallet, mina vänner, träning osv Det som får mig må som bäst helt enkelt. Efter allt som hänt så tycker jag att jag förtjänar det, jag förtjänar att omge mig med saker och människor som får mig att le och känna mig uppskattad. Jag behöver göra det för att kunna vara en så bra mamma som möjligt för min fantastiska dotter. Hon har fått se tillräckligt med tårar och hon har gråtit alldeles för många själv pga det sista årets lögner och svek. Jag vet inte om jag någonsin kommer våga släppa in någon i vårat liv igen. 

Jag menar det säger ju en hel del när personen jag var tillsammans med en vecka hör av sig regelbundet och frågar hur Molly mår och vill träffa henne men personen vi delade våra liv med i 2.5 år skiter fullständigt i hennes existens.... 

Ligger samtidigt och lyssnar på lilla Smilla som på sedvanligt vis parkerat på min mage och ligger där och spinner. Molly sover oroligt och gnäller till typ en gång var tionde minut. Något är bara fel helt enkelt. 

Jag tycker ändå att jag börjat komma tillbaka till livet någorlunda nu. Men jag kan fortfarande komma på mig själv med att vilja ringa honom när det händer något kul eller spännande här i lilla Tvååker. Jag har inte bara förlorat min kärlek utan även en av mina allra bästa vänner och det är faktiskt det som gör mest ont, han hade fina sidor med, då iaf. 

Han lovade mig hur många gånger som helst att han aldrig skulle kunna behandla mig likadant som sitt andra ex och att vi alltid skulle vara vänner för att han ville ha mig i sitt liv. 

Det känns i hjärtat att bara bli "pissad på" som han gjort men jag svek iaf aldrig honom och det visar ju på vem den bättre av oss är. 

Jag vill inte vara ledsen mer och jag är det rätt sällan också. Men så ibland så börjar jag tänka på den där fina killen som vände hela min värld upp och ner och som jag skulle offrat mitt liv för utan att blinka. Då gör det ont igen för den killen skulle aldrig någonsin behandla mig och Molly som hans nya jag har gjort...

Sedan vänder jag ut blicken mot hallen där delar av hans och vårt gemensamma liv är nedslängt i stora säckar som ska slängas och då känner jag nästan hat i stället. 

Han är som en djävul och en ängel i samma kropp fast den där djävulen tog övertaget till slut.....

Jag har haft en bra och lugn helg, förutom att jag gick rätt in i en sten.. Mer säger jag inte om det :p Har spenderat många timmar i stallet hos min blanka men jobbiga häst. Varit halvkriminell med Sandra, sprungit 3.5 km, ätit kebab två ggr, kört cab m.m. Ja ni hör ju själva vilket fullspäckat liv jag har! 

Jag fällde även ett par tårar innan när en speciell låt kom på radion men då blev jag förbannad på mig själv för han är så inte värd det, han är inte värd någonting alls faktiskt. Han kan sitta där med sin rynkiga tant i förorten och tro att han är något 😂. 

Jag kan iaf gå runt här och hålla huvudet högt och veta att jag har rent mjöl i påsen och att de allra flesta vet om sanningen. 

Det är nästan så jag längtar till dagen han kommer hit, kan bli mycket intressant ur flertalet aspekter. Fast det bästa är nog fortfarande om han aldrig mer visar sig här igen om jag ska vara ärlig. Iaf med tanke på hur Sandras ryktlåda såg ut innan haha. Det är power i mina kroppsdelar om jag sätter den sidan till (tolka det hur ni vill ;) ).