Caroline Svensson

Idag har det gått ett halvår sedan min bästa kompis lämnade mig ensam här på jorden. Det har varit sex månader fyllda av sorg och en slags oförklarlig tomhet.
Ingenting kommer någonsin bli riktigt sig likt efter den 14 Juli. En del av mig försvann och följde med min vackra lilla skrutt upp till himmelen.

Synen av henne då jag såg henne ligga där i det höga gräset kommer nog alltid att vara lika klar. (För er som inte vet vad som hände så kan ni läsa här *Misan*

Jag får ofta höra att jag varit så stark och jo jag är på många sätt förvånad själv. Men ändå så finns det stunder då det känns som att hjärtat ska slitas ur kroppen på mig för att jag saknar henne så mycket. Jag kommer aldrig hitta en häst som jag älskar så mycket det vet jag och därför gör det så ont när jag tänker på att borde tagit bättre vara på vår tid tillsammans. Men det gjorde jag inte för jag visste inte vad som skulle hända, att du skulle ryckas ifrån mig alldeles för tidigt.

Sov gott, du kommer alltid vara min bästa vän, min vackra,bruna,runda,varma,mysiga lilla ponnyhäst.




En sådan vän som du skulle alla ha <3