Well fuck you life

Jag kan inte hjälpa att jag ibland eller ganska ofta tycker livet är orättvist. Mitt liv motarbetar iaf mig hela förbannade tiden.
Jag vet inte ens om jag ska skratta eller gråta åt eländet längre. Jag vet bara att det för tillfället känns så inihelvete jobbigt att jag inte vet vart jag ska ta mig till.
Dessutom håller min magkatarr på att driva mig ännu mer till vansinne.

Nej, jag vill packa ihop mitt bohag och dra till nordligare breddgrader. Hålla kvar kontakten med de som förtjänar det och låtsas om som att resten aldrig ens existerat. Tänk att över femton år av vänskap kan betyda så lite för vissa. Otroligt, jag känner mig fan äcklad och för att inte tala om utnyttjad.

Kan inte bara alla empatilösa människor ha lite otur i livet nu istället för att bara gliida fram som på en jäkla räkmacka. Jag får helt enkelt hoppas på att uttrycket "what goes around, comes around" verkligen har någon innebörd.

You never know

Jag ska fatta mig lite kortare idag för jag bloggar från mobilen och då går det inte att dela upp i stycken. Det har varit en ovanligt bra dag idag trots hunger,trötthet och en sjuhelvetes huvudvärk. Dock kan jag inte sluta att fundera och analysera allting hela tiden. Jag är en person som verkligen inte kan ta beslut, inte om någonting. Det är oerhört enerverande och tidskrävande. Ett av mina svåraste beslut just nu är huruvida jag ska medverka på kmet i dressyr eller inte. För det första avskyr både jag och enya att rida det vidriga programmet och för det andra tycker jag att det är ett knepigt upplägg på det hela. Jag får helt enkelt fortsatta att fundera och analysera men det lutar åt ett nej...

If only you...

Ligger i sängen och lyssnar på vinden som viner utanför fönstret. Nu är det höst på riktigt och jag älskar det. Inga mer blinningar och skit förhoppningsvis. För mig är hösten årstiden då alla tankar snurrar runt mer än vanligt i skallen på mig. Jag blir en riktig filosof. Vädret passar så väl in på min sinnesstämning och jag känner mig oftast inte lika nere. Många är väl tvärtom,jag har dock aldrig påstått att jag är normal. Vem är det förresten? Vem är det som bestämmer definitionen av normal? Det är väl Usas president antagligen, denna verkar ju vara självutnämd till någon slags "verklighetens Gud". Själv tror jag på högre makter än en gubbe i ett vitt stort hus på andra sidan jorden.

Strangers in the rain

Jag förstår verkligen ingenting. Är det jag som är konstig eller inte? I det här fallet tror jag faktiskt inte det.

Jag har så mycket tankar snurrandes i huvudet men jag håller dom för mig själv. Det är bäst så.

Jag lägger mig och drömmer fina drömmar i stället.


Otursfågel?

Jag hatar det här. Oron,ovissheten, rädslan. Jag är rädd, jag orkar inte. Inte en gång till.
Varför händer det mig?  Jag som verkligen försöker att sköta mina djur ordentligt. Ger dom all kärlek och omtanke jag bara kan. Jag kanske bara tror att jag tar hand om dom på rätt sätt, egentligen kanske det är mitt fel alltihop, vem vet..

Jag ska inte ta ut något i förskott men det känns inte bra. Skulle det värsta hända vet jag inte om jag någonsin vill hålla på med det jag gör igen. Jag är en människa som för otur med sig. Jag kanske helt enkelt borde bosätta mig i skogen helt ensam utan djur och människor omkring mig så att ingen kommer till skada. Eller så får jag börja
umgås med vampyrer istället.



Mitt nya umgänge?

Underhållning!!

Min nya förälskelse, varje kväll minst ett avsnitt. Har ni inte kollat så gör det!




I wanna scream out loud

Jag har en sådan där dag då jag tycker synd om mig själv. Direkt när jag vaknade i morse så kände jag att det var en sådan dag. Ångesten var på topp redan när jag slog upp ögonen.

Såg att proppen kommit upp till KM i dressyr nu. Det har varit mitt mål i tre år nu att vara med där men nej pga vissa omständigheter så tror jag det får vara. Jag vet hur det blir och det skulle nog knäcka mit totalt, det är inte värt det. Jag hoppas på att åka bort då i stället och få en paus från allt. Vi får väl se.
Min häst är däremot världens finaste så det beror verkligen inte på henne.




love you

How do you know?

Hur vet man någonsin om man tagit rätt beslut? Förlåter man någonsin sig själv om man går omkring resten av livet och funderar och ångrar något man inte gjort? Det är så svårt. Jag önskar att jag vore en sådan människa som följde mina drömmar men jag är alldeles för rädd. Rädd för vad jag kan komma att förlora i stället för att tänka på vad jag kan vinna. Livet är farligt och skrämmande, men till för att levas, sägs det i alla fall.....

Soon to be

Oj, det var visst fyra dagar sedan jag skrev sist. Tiden går fort fast ändå inte, det är knepigt det hela.

Jag vet inte vad jag ska skriva om riktigt. Det finns inga direkt roliga saker som inträffat och jag har inga större störningsmoment heller.

Enya mår bra och är pigg och glad. Vi ska ge oss ut på en skogstur om en stund.

Viktnedgången går väl inget vidare för tillfället. Sexton kilo har jag gått ner men just nu lockar chokladen bra mycket mer än träning så jag har nog lagt på mig ett par hekto igen men skitsamma. Åtta kilo har jag kvar att gå ner tills jag är nöjd men det tar vi tag i snart ;).


Späckat schema

Jag kan berätta att det nu tre dagar framöver är 2.5 timmar om dagen med Mr Saucedo på radio och tv. Det ni ;)


Fly with me

Jag överlevde än en gång att skutta med min skojsiga lilla häst. Hon är verkligen toppen. Trots hennes små krämpor så gör hon alltid sitt bästa och ofast med ren glädje. Hon är verkligen en underbar vän!

Det är en del som undrar om jag inte ska ut och tävla snart och varför. Tja, jag vet inte. Någon liten tävling kanske det blir snart men för mig är inte det så viktigt. Enya går jättefint i dressyren just nu, finare än någonsin faktiskt och de är den känslan som är det viktiga. Jag kanske ställer upp i klubbmästerskapet nu i höst men det beror lite på, det finns vissa omständigheter som gör att jag inte vet om jag vill vara med eller inte. Det återstår att se. Tills dess tar vi det bara lugnt och har roligt tillsammans, det är för mig glädjen att ha häst.



Bild från idag :)

Standing still

Tiden går fort men när man väntar på något så går den oerhört långsamt. Den står liksom nästan still.

Fasiken vad min dator blir varm, jag får röda märken över hela låren. Men jag tänker ju inte direkt ha datorn på bordet så att jag måste böja mig fram, aldrig i livet.

Nu ska jag åka till min underbara häst och rida ett pass, kanske skulle ta några små skutt?! Nu blev jag nervös bara för det. Marcus ska med han kan ju ha mig i en longerlina ;)


problem i livet

Jag har just nu väldigt jobbiga problem. (detta sägs med ironi som jag vill förtydliga eftersom man annars riskerar att åka på en massa påhopp för att man anser sig ha problem för det får man tydligen inte tycka eftersom det sker massa hemska saker i världen som är riktiga problem). Problem nr1: Varje gång jag loggar in på bloggen via mobilen så säger den att jag har angett fel lösenord jag anger då samma en gång till och då är det rätt! Mycket märkligt. Jag var med om ett riktigt i-landsproblem igår också för vet ni vad som hände? Jo ni vet den där spärren på handtaget som man håller i när man tankar var kaputt så jag var tvungen att stå och trycka där själv, en hel full tank med. Ni ser själva vilka Fruktansvärda problem!

Sleepy hollow

Vad glad jag blir av era positiva kommentarer. Skönt att veta att det finns fler som tänker som jag. Det ger mig hopp inför framtiden;-) Idag är en trött-dag. Det blev ett par glas rödvin för mycket i går kväll. Men det var det värt för det var en trevlig kväll i trevligt sällskap:-) ikväll blir det lugnt för hästarna ska in och ut i morgon på morgonen med:-).

By the way

När vi ändå berbetar det här med människor som spekulerar och lägger sig i saker de inte har med att göra så har jag lite mer att framföra.

Jag tycker det bästa hade varit om alla kunde sköta sig själva, sedan förnekar jag inte att det är roligt med skvaller, det tycker jag med.
Jag anser dock att det inte finns någon som har med att göra huruvida jag och Marcus jobbar, och varför. Hur mycket pengar vi har, vart vi åker, när och varför. Vem vi ringer eller inte ringer. Vill vi berätta något så gör vi det och det räcker ju att nämna det för en person så är djungeltelegrafen i full gång.

Det är skillnad på att fråga och bry sig i ren omtanke än att snoka och tala bakom ryggen.
Så nu var det också sagt. Over and out!


Nu reder vi ut det här en gång för alla!

Jag har klurat länge på det här inlägget om jag ska skriva i det och isf hur jag ska skriva det.

Det finns tydligen en del som har ont av att jag har Danny som idol och gillar att gå på hans spelningar. De verkar också tycka att det är synd om Marcus just av denna anledningen!? Detta övergår mitt förstånd och gör mig jävligt irriterad. Hade det varit lika synd om honom om jag hade Agnes som idol eller någon annan tjej? Jag lyssnar inte på Danny för att jag tycker han är snygg, jovisst han ser bra ut men det är inte det väsentliga. Jag anser att han gör musik som gör mig glad, en fin sångröst, en unik energi på scen och dessutom är han jäkligt trevlig.

Jag har följt honom enda sedan hans karriär startade genom Idol och jag har pratat med honom flertalat gånger. Jag har aldrig själv bett honom om att få en kram eller en puss på kinden heller för den delen. Det är han som valt att ge mig det kanske just för att han vet att jag uppskattar honom för det han gör och inte för hur han ser ut. Skulle det vara synd om Marcus då? Jag kan ärligt talat säga att om han hade varit svartsjuk på det så hade inte vårat förhållande varit speciellt bra. Det är inte direkt så att Danny är en vanlig privatperson som jag går omkring och raggar på och hoppas kunna få, det är ju helt patetiskt. Han är min idol,min förebild, en person som jag ser upp till. Marcus är min bästa vän och mitt livs kärlek. Det anser jag vara två helt skilda saker.

Jag kommer fortsätta gå på spelningar,signeringar så ofta jag bara kan och jag skiter i vad folk tycker om det.
Det gör mig glad och är jag glad är Marcus glad så det så!




En enkel biljett

Svåra beslut. Är det rätt, kan jag? Går det att genomföra?
Hur mycket ska man egentligen våga offra för att försöka nå lycka och en förhoppning om ett bättre liv? Skulle det förändra allt till det positiva, skulle jag må bra och våga leva livet på riktigt? 
Vågar man satsa, ta steget? Tänk om man ångrar sig.
Svåra val, tuffa beslut, mycket grubblerier...

(Och för er som undrar, nej jag funderar inte på att lämna Marcus ;)


please

Jag har det fantastiskt. Kan någon vara snäll och stanna tiden!? Jag kan nog säga med nästan 100% säkerhet att om jag inte haft någon häst och valt det livet så hade vi bott här i stället. Jag har precis varit uppe i hotellets gym på femtonde våningen och sprungit fem kilometer så nu kan jag unna mig en riktigt god middag i gamla stan ikväll. Skriver mer när kommer hem.

Lovely

Bye,bye, jag drar till paradiset i ett par dagar <3<3

En liten ledtråd ;)


Hell yea

Åt helvete med falska människor
Åt helvete med rövslickare och jo tänk efter ni är precis det och ingenting annat
Åt helvete med människor som ljuger och snackar skit, kanske för att de just insett att de förlorat det bästa de någonsin haft och någonsin kommer kunna få.
Åt helvete med människor som tror de är bättre än andra och tror att regler inte gäller dom
Åt helvete med jobbiga beslut
Åt helvete med det här

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0