Caroline Svensson

Det känns så konstigt. Var det där verkligen jag? Varför kan man inte stanna tiden? Eller iallafall spola tillbaka den , och varför njuter man inte av de få lyckliga stunder som finns? De kommer aldrig komma tillbaka. Jag blir rädd när jag tänker på det. Jag vill inte att det ska vara sant, jag vill inte leva i framtiden, jag vill leva i dåtiden...

Jag vill bara börja med att säga att sport är bland det tråkigaste jag vet. Hockey,fotboll,slalom,innebandy, You name it! Jag är totalt ointresserad. Den enda gången jag tycker det är lite roligt är om det är fotbolls-vm men då sitter jag oftast och smyghejar på motståndarlaget. Jag tycker sporten tar alldeles för mycket plats i samhället. Det finns lika många om inte fler sidor tillägnade sport än vad det finns om riktiga nyheter. På dessa sidor nämns dessutom inte alla sporter utan för det mesta fotboll eller innebandy.

Det som är absolut mest irriterande är när de ställer in program på tv för att visa "viktiga" matcher. Sänd sporten på de rena sportkanalerna så att vi som inte vill se skiten slipper störas av det. När min favoritserie på tv blir inställt pga något så löjeväckande som en final i elitserien i hockey då blir jag arg, riktigt arg! Jag ska inte behöva lida för att det är några svettiga fula män som glider omkring och jagar en puck och tror att de är viktiga!

En annan sak med sport som också är otroligt irriterande är när en svensk medborgare tar ett guld i sin gren och det står och sägs överallt "sverige har tagit guld". Det är väl för f*n inte landet som tagit guld utan den specifika individen.

Jag är naturligtvis medveten om att ridning också är en sport men det ställs då inte in några tvprogram bara för att det skulle vara en världscupfinal i dressyr eller hoppning. Nej, då sänds det ett sammandrag på 45 minuter i SVT24. 

Det finns tillfällen i livet som är riktigt genuint lyckliga stunder. Man får ulleva saker som är få förunnat. När man är mitt i det så glömmer man oftast av att njuta, man förstår liksom inte riktigt att det händer.  Dessa stunder blir till underbara minnen som man önskar att man kunde minnas varenda sekund utav.  Ibland gör det dock ont att tänka tillbaka. Man vet att saker förändras och att man aldrig kommer kunna få uppleva samma sak igen.  Istället för att tänka tillbaka och glädjas så sörjer jag över det som jag aldrig kan återuppleva. Sådan är jag, tyvärr.

Ge-kås igår var helt okej. Jag kände mig gammal som gatan. Danny var söt som socker i gröt, Mattias var vänlig och Erik var dryg. Precis så som det brukar vara. Danny kände igen mig, han tyckte det var längsedan:)  Det var mycket folk. Lite skillnad från 2007 då jag såg Danny där för första gången, då var han en liten blyg gosse med lite halvdåligt självförtroende. Det är lite svårt att tänka sig att det är samma kille som står på scenen i melodifestivalen som jag stod och åt hamburgare med i en korvkiosk i Kinna. Men det är det ,och jag sa till honom då den kvällen att han kommer bli något stort och se så rätt jag hade. Han är en fantastisk enertainer med en ödmjukhet som är ganska unik för en så känd person. Han är en bra förebild för sina unga fans, han peppar dom till att kämpa i skolan och att älska sig själva. Att

Jag vet att många anser att min "dyrkan" av  denna popidol är löjlig.  Att jag dessutom är tre år äldre än honom gör knappast inte saken bättre. Men jag står för vad jag tycker. Så länge han behåller båda fötterna på jorden så kommer jag att beundra honom. Jag kommer åka på spelningar och signeringar för det gör mig glad,han gör mig glad.  Jag kommer stå där och känna mig lastgammal bland alla småtjejer men det är det värt. Så länge han uppskattar det och det vet jag att han gör!


Danny för två år sedan


Danny igår

Ingen respekt gentemot auktoriteter överhuvudtaget. Jag förstår bara inte.... Att behöva sitta och försvara en människa som är totalt oskyldig känns inte rätt. Tråkigt!

Idag har jag haft en riktig stalldag helt för mig själv. Utsläpp av hästar sedan morgonkaffe på jobbet. Gjorde lite listor så att jag är väl förberedd till nästa vecka. Åkte tillbaka till stallet där jag mockade boxen jättefint,tog ur massa bädd,strödde upp med mycket nytt spån, skurade rent krubban,satte upp krokar åt Misan och Tuva m.m. Efter en massa slit hämtade jag Misan och borstade henne ute i solskenet och sedan gav vi oss iväg på en härlig barbackaritt i skogen. Helt underbart!

I morgon ska jag träna lite dressyr och jobba, det har varit mycket jobb nu men det är roligt. Dagarna går fort,våren är på väg och snart är det fredag.. kan det bli bättre???

Det finns så mycket naiva människor utan självinsikt i den här världen att jag blir mörkrädd. Människor som inte inser sina egna begränsningar, människor som aldrig växer upp, människor som ljuger så mycket att de till slut börjar tro på sig själva  m.m 
På många sätt är det synd om dessa individer men mest synd är det ändå om de som stöter på dom genom livet. Man kanske inte ser igenom personen förrän det är för sent & då talar jag mest om mytomanerna. Undra om dessa människor ens tänker på att de ljuger eller om de bara kommer helt naturligt för dom?

Ett gott självförtroende ska man naturligtvis ha men att tro och i vissa fall t.om uttala att man är bättre än någon annan trots att man innerst inne vet att man inte är det, det är bara patetiskt. Skryt är också starkt förknippat med dålig självkänsla. Man måste liksom hävda sig själv hela tiden "titta på mig, här är jag".

Sätt någon annans behov framför dina egna någon gång. Rannsaka dig själv, är du den som du utger dig för att vara? Kan du stå för alla dina åsikter? Om du hela tiden hittar på lögner är du då inte rädd för att sanningen ska uppdagas? Tro mig det gör den, förr eller senare och då skulle inte jag vilja vara i dina skor!

Fantastiska människa, jag älskar dig! Snart åtta år tillsammans, du är mitt allt!

Om du var ett hav vore jag en våg
Om du var himmelen skulle jag ha vingar
Om du var ett regn hade jag vart hav och land
Om du var musik vore jag en sång
Om du var vidderna ville jag va' vinden
Men jag skulle inte va' nånting om du inte fanns

Det här är ju helt fantastiskt underhållande. Det känns som att gå på mellanstadiet igen.  När man bråkade och jämförde vilka yrken ens föräldrar hade. Den vars pappa hade jobbet med högst status vann. Alltså jag XD.

Less is more är ett bra uttryck tycker jag. Man är inte duktigare bara för att man har dyrare saker på sin häst. Kunskapen sitter inte i utrustningen. Däremot är det väldigt fult med hästar som ser ut som julgranar, utsmyckade med massa onödiga saker. Man är inte heller en bättre ryttare bara för att man har en dyr häst men som sagt är inte självinsikten på topp.
Nog om detta, den debatten sköter Matilda så bra.

Dagen idag har varit konstig. Mycket känslor både bra och dåliga. Hann i alla fall med en kort runda i solskenet med sötnosen. Sedan jobbade jag och frös halvt ihjäl,,, Varför envisas barnen med att rida ute i paddocken? Tänk på mig ;);)
Efter jobbet bar det av till Marcus morbror som bjöd på våfflor. Riktigt gott efter en lång dag!
Hmm,,,nu blev jag sugen på kladdkaka, ska nog ta en bit :)

Jag vet verkligen inte om jag orkar en gång till. Jag tänker så varje gång jag är på väg in i en ny "mörk" period. Allt känns jättetufft och framför allt känns allt helt meningslöst. Jag vill helst bara vistas hemma eller ute i skogen tillsammans med Misan. Jag känner mig så fruktansvärt ensam.

Jag är ju också medverkande i den heta diskussionen på matildas blogg http://matildahildingsson.blogg.se/2009/march/sa-javla-oproffsigt.html
Jag har redan sagt att jag kanske uttryckte mig lite väl hårt men det var som sagt en reaktion på hopptränarens löjliga uttalande.
det råder en enorm "pajkastning" mellan alla "äger inom hästsporten. Alla snackar skit om alla. Det är också en enorm prestations hets också.  Man ska hoppa högt, högst är bäst. Om man inte vill hoppa 1.20 för att man helt enkelt inte är intresserad eller inte tycker det är roligt då är man en dålig ryttare. Om man inte är intresserad av att tävla då är det ännu värre, då är man helt misslyckad. Jag tycker detta är fruktansvärt tråkigt att höra gång på gång. Jag är inte tävlingsintresserad. Nu har jag lovat vara med i laget men det var för att jag blev tilfrågad eftersom de inte fanns tillräckligt många. Jag har så fruktansvärt höga krav på mig själv att jag inte klarar av att tävla. Jag blir så arg och besviken på mig själv om det inte skulle gå bra. Jag kan älta det i veckor och kan till och med bli så upprörd att jag inte ens vill träna mer.

Jag har min häst först och främst för att ha kul tillsammans med.  Hon är min bästa vän. Uteritter i skogen på långa tyglar  är himmelriket för mig. Träna kan också vara kul någon gång ibland.
Jag anser mig inte vara en sämre ryttare bara för att jag inte är ute efter att tävla MSV eller hoppa lättA. Jag älskar min häst och jag har lagt många timmar på att bygga upp det förtroende och den respekt som vi har för varandra nu. Hon är inte en helt enkel häst trots att vissa verkar tro det, hon har enormt mycket vilja! Jag kan faktiskt med handen på hjärtat säga att jag tycker att hon har blivit riktigt fin och jag brukar inte skryta till skillnad från vissa andra.

Det här med kostnadshysterin orkar jag inte ens gå in på. Dyrast häst är inte bäst. De mest imponerande jag vet är folk som köper riktigt billiga "dåliga" hästar eller hästar med noll förutsättning och får dom riktigt fina. Det tyder på kunskap!!

Slutligen vill jag bara säga att människor med för höga tankar om sig själva är oerhört osmakligt.  Tyder också på extremt dålig självinsikt! Fast å andra sidan är det enormt roligt när ingen håller med dom :)


Me and my little princess