Bakslag
Usch, idag var ingen bra dag alls. Fick ett rejält bakslag vilket resulterade i massa kramp i magen, illamående och ångest. Jag som hade så höga förväntningar inför dagen:(.
Men jag får ta nya tag, det kan inte gå bra jämt!
Inte för att det var något speciellt som hände direkt förutom att Molly hade en riktig vrålattack just när jag skulle umgås med henne. Nu ger det mig inte ångest längre för att jag vill fly som det gjorde i början utan nu är det för att jag känner mig så hjälplös och inte kan trösta henne! Jag blir så rädd att hon inte mår bra eller har ont någonstans!
Jag kan liksom inte riktigt hantera hela situationen! Men som tur var blev hon glad sen rätt snabbt igen!
Jag tror att vi är väldigt lyckligt lottade med Molly, speciellt då Marcus som hon bor hos. Hon sover nämligen från ca: 20.30-9.30 varje natt med några få undantag och det har hon gjort sedan hon var två månader:). Det känns inte som att alla småbarnsföräldrar har den turen ;)
Vän sökes ;)
Bland det värsta med att vara nedstämd,sjukskriven och till viss del lat är att jag har så förbaskat svårt att ta mig upp ur sängen och göra saker. De allra flesta dagar är jag uppe ur sängen runt 11-tiden vilket är alldeles för sent egentligen.
Jag borde gå upp i tid och ut och promenera, gå av mig ett par kilo. Men hur motiverande är det att göra det helt ensam?
Därför skulle jag vilja ha en hund, någon som sällskapar mig och som vill gå med ut. Dock har jag inte 10000 att lägga på en hund så det får bli en omplaceringshund eller fodervärdshund vilket inte är det lättaste att hitta om man nu inte vill ha en amstaff som ingen klarar av för sådana finns det hur många som helst!
Så vet ni om någon trevlig hund som vill komma till ett nytt hem så säg till, den måste dock klara av små barn :)
Idag ska jag iallafall ta mig ut och träffa Molly i ett par timmar, längtar efter henne min goa unge och att längta efter henne är faktiskt en utav de bästa känslorna i världen :)
The new anxiety
Ni som känner mig väl vet ju om hur min tidigare problematik såg ut, hur orolig jag var och speciellt då för att det skulle hända Marcus (min fd sambo) något. Detta borde ju vara löst nu då? Nja jo, oron över honom är ju i princip helt borta men då måste man ju hitta på något nytt att oroa sig för, eller?
En månad efter jag flyttat så kom allt tillbaka fast denna gången riktat mot mig själv! Jag har i princip blivit en hypokondriker.
Jag har haft problem med magen ända sedan förlossningen. Och när jag började få konstiga smärtor i ena sidan av magen så fick jag för mig att jag hade alla möjliga konstiga sjukdomar. Att det sedan kändes som att halva livmodern hängde ut gjorde det kanske inte bättre heller. Nu kan jag meddela att så inte var fallet utan att allt ser helt normalt ut om dock väldigt förändrat just i den regionen, utan att gå in på närmare detaljer ;)
Smärtan tilltog och min egna diagnos var ett faktum, jag har cancer i magen! Att googla på symptom är absolut det värsta man kan göra och alla mina stämde naturligvtis in på just, tjocktarmscancer. Visst kom det blod och visst var magen helt i olag osv. Detta styrde mitt liv totalt och oron var helt fruktansvärt. Helt plötsligt från ingenstans var jag Caroline livrädd för att dö, något jag aldrig ens tänkt tanken på att det skulle vara skrämmande innan.
Det gick tom så långt att jag fick åka in akut till psyk för att jag var så orolig över att dö.
Tack vare mediciner lyckades jag ta mig igenom det värsta och idag kan jag hantera det.
Jag har tagit massvis av prover, både blodprover och andra prover men de hittar inget fel i magen. Enligt läkaren är det något "jag får lära mig att leva med, antagligen IBS". Det kanske är så att det är IBS även om jag inte alls tycker det stämmer in på mina symptom. Jag har alltid ont i magen mer eller mindre och det jobbigaste med allt det här är att det påverkar min relation till Molly. Vissa dagar när jag har som mest ont orkar jag helt enkelt inte träffa henne alls. Det är även mina magproblem som gör att jag inte orkar vara i stallet så mycket som jag vill vara. Jag är livrädd över att det ska vara såhär för alltid för uppenbarligen finns det ju inget att göra åt det.
Det är nästan detta som är det mest frustrerande. Jag vill ju vara lycklig, jag vill kunna leva livet och vara glad, jag har ju verkligen allt man kan önska sig och lite till!
Lycka
Det får bli ett kort litet inlägg idag. Håller på med ett långt men jag kan bara skriva när andan faller på som man brukar säga!
Har för tillfället nackspärr igen. Den kommer och går och har så gjort i över en månad men igår och idag har det varit riktigt illa! Det blir så när man har en massa spänningar i kroppen antar jag.
Idag var jag förbi och träffade Molly en stund. Åhh vad hon är fin, hur kan jag ha fått en så perfekt dotter? Helt otroligt! Det börjar kännas lättare nu vilket är helt fantastiskt skönt! Äntligen kan jag umgås med mitt barn och känna ren kärlek och glädje! Hoppas att framstegen håller i sig också!
Bjuder på en bild om än lite suddig från idag :)
Vad hände?
Det här med förlossningsdeppression verkar vara något som det pratas väldigt lite om men som ändå är väldigt vanligt. I princip alla som jag nämnt det för har vetat om någon som varit drabbad.
Vad händer vid en förlossningsdeppression? Jag kan ju bara reflektera till mina egna erfarenheter och det jag kände var ren och skär panik! Hur hemskt det än låter och jag skäms över att skriva det men jag kände ingenting för mitt barn, ingenting. Jag vill dock poängtera att jag aldrig någonsin haft någon önskan eller tanke på att skada henne, absolut inte, tack och lov. Men just den känslan av att som jag kände det "sitta fängslad" med någon som aldrig någonsin var nöjd och som jag dessutom inte kände något för var helt vidrig. Att jag dessutom var helt forstoppad, inte kunde gå på toa eller knappt röra mig gjorde inte saken bättre. Detta är ju saker som de flesta känner efter en förlossning men de allra flesta känner nog också att det var värt all smärta pga det lilla underverket som kom på köpet (det är ju iaf vad alla säger till en innan en förlossning).
För mig var det inte värt det och jag har fortfarande nu mer än fyra månader senare svårt att acceptera de förändringar som skett med min kropp och de konstanta problem som jag förmodligen kommer få leva med i resten av mitt liv. Jag ångrar inte min dotter nu för nu börjar jag sakta men säkert att älska henne, det jag däremot ångrar är att jag födde henne genom en "vanlig" förlossning men det kan vi ta i ett annat inlägg.
Jag förstår att en del anser att man måste vara helt sjuk i huvudet för att inte älska sitt barn och ja, det är man nog också. Men man kan inte hjälpa det, det är viktigt att komma ihåg det. Ingen människa väljer självmant att inte älska sitt barn. Det finns inget jag önskar hellre än att få känna den där totala lyckan och glädjen över mitt barn, och en dag hoppas jag att jag är där!
Den här bilden fick jag skickad till mig idag från mollys farmor. Gud vad fin hon är min underbara unge <3
Tack, tack, tack!
Jag vill börja med att tacka för all omtanke och fina ord! Om ni visste hur mycket det värmer och lättar! Jag är faktiskt alldeles rörd!
Jag förstår att de flesta inte kan sätta sig in i det här, det kan man inte om man inte varit där själv. Så är det med allt. Därför ska och kan man inte döma någon annan förrän man "gått ett tag i deras skor" som man säger!
Jag gjorde det enda jag kunde göra då och även det som var bäst för min dotter. Hur bra hade hon mått av att vara med mig som bara grät och hade ångest hela tiden? I stället fick hon vara med sin Pappa som är lugn och välbalanserad och det känns så skönt!
På det viset så vet jag att jag gjorde helt rätt val!
The truth and nothing but the truth
Jag vet att jag kommer få många reaktioner efter det här inlägget, men jag vill berätta sanningen. Jag följde mitt hjärta, även om det kanske skedde vid den absolut sämst valda tidpunkten i mitt liv.
Marcus och jag hade ett tag innan Molly föddes pratat igenom vårt förhållande och var överens om att det kanske var bäst att gå skilda vägar. Kärleken fanns inte där mellan oss längre och jag hade dessutom börjat få känslor för någon annan. Tanken var dock att att vi skulle bo ihop i ett par månader och ta hand om vår lilla tjej tillsammans men så blev det inte..
Förlossningen, bb-vistelsen och framför allt de första dagarna hemma är det värsta jag upplevt och jag önskar verkligen att man kunde radera ut dessa minnen ur min hjärna för jag kan inte ens tänka tillbaka på det utan att känna paniken växa inom mig.
Två veckor efter Molly föddes gick jag in i väggen totalt och hade det inte varit för min bästa vän som jag även hade känslor för så hade jag inte levt idag för jag hade bestämt mig, jag ville inte leva mer, jag klarade inte av att leva mer. Jag har aldrig upplevt en sådan ångest någonsin och jag såg verkligen ingen annan väg ut. Fegt, ja kanske men jag tänkte inte klart jag ville bara bort från den fruktansvärda smärtan. Men han övertalade mig att fortsätta kämpa och visade mig hur mycket jag betydde för honom, dagen efter gjorde jag det enda jag kunde göra, jag flyttade ifrån min sambo och mitt barn.
Jag förstår att de flesta säkert ser det som att jag bara drog för att jag träffat en annan, men så är det faktiskt inte. Först och främst flydde jag för att överleva.
Marcus och jag är bra vänner även om jag naturligtvis vet att jag gjort honom väldigt illa, något jag verkligen inte ville göra. Han tar hand om vår lilla Molly och är en fantastisk pappa.
Det finns säkert också en del som tror och anser att jag självmant lämnat mitt barn men egentligen önskar jag inget hellre än att kunna ta hand om henne. Hon är så fantastiskt fin och jag älskar henne, men just nu är jag inte kapabel att ta hand om henne och hon har det så bra hos sin pappa.
Men jag går i terapi, träffar läkare och medicinerar, jag gör allt jag kan för att må bättre. Livet börjar sakta men säkert se ljusare ut och jag lever numer tillsammans med en ny man som är helt fantiastisk på alla sätt och vis. Ibland måste man följa sitt hjärta och det sa till mig att det är honom jag vill dela mitt liv tillsammans med!
Jag är så oerhört tacksam för de som hjälper mig och stöttar mig längs vägen speciellt Gabriel, mamma, pappa och Marcus, tack <3
Det är när något sådant här händer som man verkligen förstår vilka ens riktiga vänner är, de som inte dömer utan gläds åt framstegen och jag vet vilka ni är :)
Om sanningen ska fram
När man har det riktigt tufft i livet det är då man märke vilka ens riktiga vänner är. Visst alla kan glömma, och en födelsedag är egentligen inget märkvärdigt! Men om man helt plötsligt slutar gratulera efter att ha gjort det varje gång innan i tio års tid med telefonsamtal och sms och dessutom har sagt mer eller mindre elaka saker så kan man nog inse att man blivit vänd i ryggen.
Jag var väl lite beredd på det här men kanske inte av de människorna! Det är väl bara att inse fakta och gå vidare. Vem ibehöver låtsas vänner? Inte jag iaf....
Do ore don´t
Dagarna rullar på. Molly växer så det knakar, hon pratar och sjunger och skrattar!
Jag har fått frågan som säkert de flesta får som fött barn, om jag inte kan berätta om förlossningen här på bloggen. Jag funderar fram och tillbaka. Ska jag beskriva den så vill jag göra det på mitt sätt utan att förfina något. Då blir det sanningen utan "krusiduller" som min mor skulle sagt. Dock känner jag att jag inte vill skrämma upp någon som kanske vill ha barn, samtidigt så anser jag att de som håller i föräldrargrupper och liknande undanhåller väldigt mycket om hur dåligt man faktiskt kan må efter en förlossning iaf på det fysiska planet. Även om min förlossning var "helt normal" utan större problem och efterdyningar så fick kroppen mycket stryk och den är fortfarande fyra månader senare inte okej.
Jag ska ta mig en funderare till så får vi se om det kommer någon berättelse eller inte!
Ta tag
Livet går vidare och de sista dagarna har faktiskt känts lite ljusare. I morgon ska jag se till att åka till stallet, tror jag behöver det! Den sista tiden har varit så tuff att jag inte ens orkat med det, något som aldrig hänt tidigare! Men nu är det dags att sätta igång med ridningen igen känner jag, härligt :).
Molly kommer bli en riktig hästtjej, det märker jag redan nu;). Det roligaste hon vet är när jag smackar och ropar "Eeeeeennnnyyyyyyaaaaaaa", då skrattar hon så hon kiknar! Hon kanske känner igen det från i magen, vem vet!
