The new anxiety
Ni som känner mig väl vet ju om hur min tidigare problematik såg ut, hur orolig jag var och speciellt då för att det skulle hända Marcus (min fd sambo) något. Detta borde ju vara löst nu då? Nja jo, oron över honom är ju i princip helt borta men då måste man ju hitta på något nytt att oroa sig för, eller?
En månad efter jag flyttat så kom allt tillbaka fast denna gången riktat mot mig själv! Jag har i princip blivit en hypokondriker.
Jag har haft problem med magen ända sedan förlossningen. Och när jag började få konstiga smärtor i ena sidan av magen så fick jag för mig att jag hade alla möjliga konstiga sjukdomar. Att det sedan kändes som att halva livmodern hängde ut gjorde det kanske inte bättre heller. Nu kan jag meddela att så inte var fallet utan att allt ser helt normalt ut om dock väldigt förändrat just i den regionen, utan att gå in på närmare detaljer ;)
Smärtan tilltog och min egna diagnos var ett faktum, jag har cancer i magen! Att googla på symptom är absolut det värsta man kan göra och alla mina stämde naturligvtis in på just, tjocktarmscancer. Visst kom det blod och visst var magen helt i olag osv. Detta styrde mitt liv totalt och oron var helt fruktansvärt. Helt plötsligt från ingenstans var jag Caroline livrädd för att dö, något jag aldrig ens tänkt tanken på att det skulle vara skrämmande innan.
Det gick tom så långt att jag fick åka in akut till psyk för att jag var så orolig över att dö.
Tack vare mediciner lyckades jag ta mig igenom det värsta och idag kan jag hantera det.
Jag har tagit massvis av prover, både blodprover och andra prover men de hittar inget fel i magen. Enligt läkaren är det något "jag får lära mig att leva med, antagligen IBS". Det kanske är så att det är IBS även om jag inte alls tycker det stämmer in på mina symptom. Jag har alltid ont i magen mer eller mindre och det jobbigaste med allt det här är att det påverkar min relation till Molly. Vissa dagar när jag har som mest ont orkar jag helt enkelt inte träffa henne alls. Det är även mina magproblem som gör att jag inte orkar vara i stallet så mycket som jag vill vara. Jag är livrädd över att det ska vara såhär för alltid för uppenbarligen finns det ju inget att göra åt det.
Det är nästan detta som är det mest frustrerande. Jag vill ju vara lycklig, jag vill kunna leva livet och vara glad, jag har ju verkligen allt man kan önska sig och lite till!
Kommentarer
Trackback
