Caroline Svensson

Jag utlovade ju en blogg angående gårdagens innebandymatch.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Med risk för att få någon aggressiv innebandynörd  efter mig så måste jag nog säga att jag tycker det är lite utav ett spektakel. Visst är det en trevlig stämning men det blir lite för bra tycker jag. Jag har ju aldrig varit något stort fan av sport överhuvudtaget. 

Jag måste också säga att jag tycker att det är helt fruktansvärt barnsligt utav Warbergs hejarklack att blåsa i någon slags tuta för att distrahera motståndarlaget från att göra mål. Det är en sådan sandlådenivå på det hela. Eller att bua?

Dessutom måste jag erkänna att jag tycker precis som min vän Sandra att det är väldigt roligt att heja på motsatta laget. Jag gjorde inte det igår för då hade jag blivit nedslagen, jag var ganska neutral. Man behöver faktiskt inte heja på ett lag bara för att de kommer från samma ort eller land som en själv.
Spelar t.ex Robin "råttan" Söderling tennis så hejar jag på hans motståndare. Den enda gången jag faktiskt hejar på Sverige är om det är t.ex en semifinal i fotbolls-vm eller em annars bryr jag mig inte det minsta.
Varför jag är på det här viset vet jag inte riktigt. Jag kan helt enkelt inte förstå mig på människor som anser att  sport inte är en lek utan allvar. Sedan är ju skadeglädjen den enda sanna glädjen sägs det ju ;)

Jag vill inte på något sätt trycka ner människor som tycker om innebandy eller andra sporter. Jag har bara till skillnad från er inte förstått tjusningen i det hela och det är säkert min förlust.

Om jag slutligen ska summera det hela så var trummorna i pausen och kardemummabullarna bäst. Roligast var sandras kommentar som dock var lite elak ;) töntigast var hejarklacken. Något säsongskort blir det med största sannolikhet inte men kanske dyker jag upp där någon mer gång i framtiden när det är gratis ;)