Caroline Svensson

Nu ska jag berätta om vad som inträffat den sista tiden i mitt liv.

På kvällen den första mars fick jag ett samtal från Sorayas köpare. De hade hittat en gammal skada på henne som ansågs vara ett "dolt fel", de ville därför häva köpet. Hennes "fel" var så allvarligt att hästen inte borde ridas på mer.
Jag fick rent ut sagt panik. Jag såg framför mig hur jag stod där pank och med två hästar, varav den ena var skadad och en häst som jag dessutom verkligen är rädd för. Jag tänkte ju också att jag aldrig skulle kunna få råd att köpa en häst igen. Jag var verkligen helt förstörd.

Dagen därpå bestod av att ringa runt till en massa olika människor. Jursister,föregående ägare, veterinärer. Jag fick också reda på av veterinären att skadan var såpass gammal att den utan tvekan funnits där redan innan jag köpte henne. Därför kunde jag även i min tur häva köpet.
För att göra en lång och relativt komplicerad historia kort så var jag och Marcus igår nere i Skåne och hämtade Soraya. Jag trodde faktiskt att jag skulle vara helt oberörd, men det var något i hennes blick som gav mig en klump i magen. Det var inte samma häst, det var som om hon visste,som om hon hade gett upp.
I Tvååker väntade sedan hennes förra ägare för att ta med henne "hem" där hon antagligen snart kommer få somna in.

Allting löste sig till det bästa för alla och det känns skönt på ett sätt. På ett annat sätt känns det fruktansvärt jobbigt att veta att Sorayas hemska betéende berodde på att hon hade ont. Jag själv har aldrig använt något våld mot henne men jag vet att andra gjort det.
Jag hoppas att allt går snabbt nu och att hon får somna in lugnt och skönt!



Vila i frid du vackra fux.