Sweatheart
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Att tiden läker alla sår är säkert sant. Det känns lättare men fortfarande otroligt orättvist.
Det finns människor som verkligen inte sköter sina hästar. De får stå i smutsiga boxar,får för lite mat,ingen utevistelse,ingen motion,för mycket utevistelse,för mycket motion....
Misan sköttes exemplariskt + att hon fick så mycket kärlek som en häst kan få. Ändå försvann hon i från mig alldeles för tidigt och utan att vara sjuk. Detta får mig att inse hur sjukt orättvist livet är.
Om jag någon gång skaffar mig en ny häst så kommer jag inte att oroa mig lika mycket. Det spelar upenbarligen ingen roll hur mycket man fösöker skydda sin häst från alla faror.
Misan levde ett underbart liv på stall Strömmaåsen tillsammans med mig och sin bästis, det vet jag. Kanske hade hon "the time of her life". Tyvärr blev den tiden ganska kort, hade jag fått välja hade den varat i minst tio år till. Men som jag läste i en annan blogg "Lycka är inget man får, det är bara något man lånar".
Jag tackar för att jag fick låna Misan, för mig var hon lycka, för mig var Vi två tillsammans lycka!
Lev livet i Trappalanda älskling, jag saknar dig ditt lilla matvrak :) Ät inte för mycket gräs så du får ont i magen och passa dig för alla snygga killar. Jag vet att dom vill ha dig allihop, du är ju den sötaste som finns!
Jag vet helt enkelt ingenting
Jag vet inte om jag saknar själva ridningenså mycket egentligen, jag saknar mest Misan. Jag saknar att pyssla med henne,att dra in hennes lukt i mina lungor,att pussa hennes mjuka mule och att sitta barbacka på hennes breda härliga rygg. Jag kan känna varenda millimeter av min häst om jag tänker efter,varenda litet hårsstrå.
Jag saknar dock inte all ångest runt omkring,stressen,kontrollbehovet och all oro.
Det här med Misan, att förlora min bästa vän har både gjort mig starkare och mer beslutsam. Jag tänker aldrig låta någon människa trycka ner mig igen. Speciellt inte smilfinkar (fantastiskt ord) som tror att de är bättre än vad de är och som är falska enda in i märgen.
Jag vet inte om jag vill tillbaka, jag saknar det inte. Jag känner mig lättad just nu. Jag vill leva mitt liv på mitt sätt tillsammans med dom jag älskar. Utan bekymmer och utan besvär. Detta är ett önsketänkande, jag vet.
Kan avsluta med en god nyhet. Efter fem års väntan är det äntligen här, mitt toaskåp! Inga mer pappkartonger, trasiga tvättmaskiner och saker på golvet. Hälften av behållningen är dessutom att se på nu när Marcus sätter ihop det ;)
Lilla Harry
Nu har jag iaf kommit så långt i min bearbetning att jag kan göra saker. Dock har jag fortfarande väldigt svårt för att kolla på hästar vare sig det är på tv eller i verkligenheten men jag har klappat Carmen!
Ikväll har vi varit på bio och kollat på den nya Potterfilmen. Jag är barnsligt förtjust i Harry Potter. Dom är 100 gånger bättre än Sagan om ringen. 2½ timme bara flyger iväg när man sitter i biostolen.
Här har ni Harry Potter, nice va :P
OBS: jag har även den ocensurerade versionen men den var lite barnförbjuden ;)
Life goes on
Livet går sin gilla gång. Jag försöker att leva som vanligt så gott det går.
Jag har aldrig varit med om något sådant här innan. Jag har mått mycket dåligt i mitt liv men jag har aldrig innan förlorat någon närstående.
Min fina häst har verkligen hjälpt mig genom livet de sista 2½ åren. Utan henne hade jag inte varit den jag är idag och framförallt hade jag inte varit där jag är idag. Jag är henne evigt tacksam. Hon var den som gav mig styrkan när jag ville ge upp, hon gav mig glädje. Nu står jag helt plötsligt utan henne, ensam. Att klara vardagen med all ångest som den innebär kommer bli i princip omöjligt. Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur det ska gå till.
Det är möjligt att det kommer att komma en ny häst en dag och fylla upp tomrummet efter min fina Mis även om det känns långt borta just nu. Det är vad hon hade velat.
Jag vill inte förlora all gemenskap och underbar tid i stallet på Strömmaåsen. Dessutom så hade Misan blivit rent utav förbannad på mig om jag hade låtit allt hon lärt mig gå till spillo. Hon hade tittat på mig med sin speciella "nu får du ge dig mamma" blick, lagt sina stora öron på sned och blåst lite varm luft på mig. Så gjorde hon nämligen när hon tyckte jag var "dum".
Jag kommer aldrig kunna hitta en häst som jag passar så bra ihop med,finner sådant förtroende för och älskar så mycket som min underbara lilla förvuxna ponny. Hon var envis som en åsna, men samtidigt lika lojal och trogen som en hund. Inte en enda gång under nästan treårs tid lade hon öronen bakåt mot mig.
Jag ska verkligen försöka klara av detta Misan. Jag ska göra det som du hade velat.
Jag gav dig allt jag kunde av pengar,tid och kärlek och jag ångrar det inte en enda sekund. Du var värd allt, det är få förunnat att få ha en vän som du!
Tack för att jag fick låna dig en tid min ängel,sköt om dig!
...........
Fina lilla älsklingen,kom tillbaka, snälla! Jag orkar verkligen inte utan dig! Jag vill inte ens försöka,det kommer aldrig gå ändå.....
Miss you
Misan var en del av mig och en mycket stor del av mitt liv. Vardagen just nu pendlar mellan total sorg,trötthet,vrede och otröslighet. Vissa stunder känns allt dock helt okej och jag kan se tillbaka på vår tid tilsammans och le åt alla hennes buserier hon hittade på.
Det absolut värsta är att det är så fruktansvärt orättvist. Det är verkligen inte alla som lägger ner så mycket tid och kärlek på sin häst som jag gjorde. Om det nu var en olycka att hon gick omkull och bröt nacken så är det ju helt sanslöst. Varför just hon, en sådan sak händer väl kanske 1 på 100000000.
Det pendlar också mycket när jag funderar kring mitt liv. Jag vet inte om jag vill fortsätta eller om jag helt enkelt ska starta om på nytt. Ett helt nytt liv som inte innehåller några hästar överhuvudtaget. Satsa på något nytt. Det är ett svårt beslut som ska tas men just nu får jag nog försöka fokusera på att försöka hitta en mening med livet igen. Jag har tappat tron på allt, världen är ond och livet är för det mesta ett rent helvete.
Miss you...
Jag kommer aldrig bli mig själv igen utan dig vid min sida!
Tisdagen den 14/7, den värsta dagen i mitt liv.
Förra tisdagen vaknade jag upp till något som jag trodde skulle bli en helt normal dag.
Jag begav mig mot stallet vid 12.00 tiden. Åkte om Lantmännen på vägen för att köpa ett flyweil till Misan, livet kändes bra.
Precis innan jag kommer fram till stallet så brukar jag alltid kolla ut över hagarna för att se min lilla sötis gå och beta. Denna dagen gjorde hon inte det. Jag såg att trådarna var av och jag såg bara Carmen. Jag svängde in på gårdsplanen och tänkte för mig själv att det bara var inbillning, Misan står säkert bara lite längre bort och betar i det höga gräset.
Jag springer ut mot hagen och tittar febrilt efter min fina lilla häst men jag ser henne inte någonstans. Jag känner hur paniken börjar komma och jag rusar in för att hämta grimman + en kraffthink. Min tanke var ju att hon hade rymt och inget annat. Alla hästarna springer runt och är uppstressade i sina hager, speciellt Karmenzita. Jag rasslar med hinken och ropar på Misan, går längs med hagkanten och ropar, men inte ett spår.
Precis när jag ska gå ut ur hagen igen för att gå över på andra sidan för att leta så ser jag henne. Min fina lilla prinsessa låg där i det höga gräset. Redan då i den sekunden även när jag stod 50 meter bort så förstod jag, jag kände att hon var borta.
Jag kan inte exakt redogöra för vad som hände sedan. Jag vet att jag rusade dit och bara skrek. Det tog ett par sekunder innan stallägaren kom springandes och en tjej till som var i stallet. Dom tog pulsen och puttade på henne, men det fanns inget att göra. Hon låg där så fint, det såg precis ut som att hon sov med ena ögat lite öppet.
Timmarna där efter är lite som i en dimma. Men jag lyckades ta mig samman och fixa allt som behövde fixas. Jag ringde alla samtal, pratade med gamla ägare och hämtade Marcus från jobbet.
Vid 16.30 sa jag farväl till min bästa vän som då lämnat mig ensam kvar på jorden. Jag gav henne en sista puss och sa till henne en sista gång hur otroligt mycket jag älskar henne. Ca: tre timmar senare begravdes hon i sin hage,den hon hade när vi flyttade till stall Strömmaåsen. Över sig fick hon sitt "rosa" regntäcke. Då var inte jag där, tack och lov.
Vad som exakt hade hänt min fina lilla tjej är det ingen förutom Karmenzita som vet. Det finns flerta olika teorier. Ramlat och brutit nacken är en. Men varför har hon sprungit igenom staketet? Misan var livrädd för trådarna. Dessutom var staketet max 80cm högt, det kunde hon gå över. Det är i såfall om hon fastnat i en tråd och ramlat så illa. Men hon hade som sagt inte ens en skråma på sin kropp.
En annan teori är att hon fått en hjärnblödning. Hästar kan tydligen springa i total panik då för att sedan bara ramla ihop.
Jag kommer aldrig få reda på vad som hände och egentligen spelar det väl inte så stor roll. Hon är borta och det har gått snabbt, hon har inte lidit.
Att se min bästa vän död är absolut det mest smärtsamma jag varit med om och saknaden är så stor att jag inte ens kan beskriva den i ord. Vi hade så mycket kvar som vi ville göra tillsammans, så mycket kärlek att ge varandra. Det blev aldrig så, jag förlorade min ängel 10 år för tidigt. Livet är orättvist! Hon har gett mig så många fantastiska minnen och jag är henne evigt tacksam. Hon kommer alltid vara min nummer ett, och jag kommer alltid att älska henne. Ingen kommer någonsin kunna ta hennes plats men jag måste försöka leva vidare. Misan hade inte velat att jag gav upp allt, jag måste fixa det här om inte annat så för hennes skull.
Vila i frid min älskade Prinsessa, Mis,Misan, Skruttis,Grisen, Fröken Artemis. Jag glömmer dig aldrig.
TACK för de här tre åren,tack för alla minnen,alla skratt,alla underbara ridturer, tack för allt!
Tiden går fort
Saknar dig Mis...
confusion
Jag ska göra mitt bästa för att göra det som du hade velat min underbara vän. Du är och förblir min prinsessa,glöm aldrig det! Ingen kommer någonsin att kunna ta din plats i mitt hjärta!
Things will never be the same again
Misan var min bästa vän i hela världen. Utan hene hade jag aldrig orkat med livet de sista åren. Utan henne hade jag aldrig jobbat med det jag gör i dag.
Hon har lärt mig i princip allt jag kan inom ridning. Hon lärde mig att det viktigaste som finns är kärlek och tillit. Utan det kommer man ingenvart, iallafall inte på en envis liten ponniehäst.
Misan gjorde mig till en bättre och starkare människa. Så länge jag hade henne så skulle jag klara mig. Nu när hon är borta så ser jag inte mycket mening med någonting. Jag är rädd för framtiden utan henne.
Allt kommer bli så annorlunda, ingenting kommer någonsin bli sig likt.
Inga mer uteritter,inga mer barbackaturer,inga mer skrattstunder i stallet på Strömmaåsen,inga mer race i militärbacken med Sandra och Carmen, inga mer dressyrpass på värdens bästa häst... ja, ALLT kommer förändras.
Det är först nu som chocken har börjat lägga sig, det är först nu jag verkligen förstår att hon är borta,död och jag klandrar mig själv.
Jag tror inte att Misan hade velat att jag lade ner allt som har med hästar att göra, att allt hennes arbete skulle ha varit förgäves. Samtidigt måste jag tänka på mig och vad jag vill,kan och orkar. Just nu kan jag inte ens se åt en häst ännu mindre tänka tanken på att sitta på en, eller jobba med dom.
Det enda jag vill är att min bästa vän ska komma tillbaka iallafall en liten stund så att jag kan få chansen att säga hejdå. få chansen att tacka henne för allt och inte minst få säga till henne en sista gång hur otroligt mycket jag älskar henne. För det gör jag och det kommer jag alltid att göra. Man glömmer inte sin enda sanna och riktigt trofasta vän, sådan kärlek varar för alltid!
Jag fick låna en ängel,
Sov så gott lilla Misan,glöm mig inte, jag älskar dig.
Min vän <3
1992-05-25 - 2009-07-14
Vi ses igen en dag min ängel, då släpper jag dig aldrig!
Regnbågsbron
På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.
en bro som förbinder himlen med jorden.
När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner,
så att de kan springa och leka tillsammans.
Det finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla blir återställda till hälsa och vigör,
de som har varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.
Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak:
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla djuren springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.
Dess klara ögon är intensiva, nosen rycker till, kroppen början skälva.
Hon springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hennes ben bär henne fortare och fortare.
Hon har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.
Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet.
Och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv men aldrig från ditt hjärta.
Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig skiljas mer... 
Far,far away
Nu åker jag, långt bort härifrån...... Hoppas jag aldrig mer behöver komma hem.
Sköt om er
Älskar dig Mis
Nothing will ever be the same
Jag var i stallet och lade ett hjärta av blommor på misans grav. Jag fick det precis som jag ville med en solros i mitten och grönt runt omkring. Misan var min solros. Att stå där vid hennes grav var det jobbigaste jag någonsin gjort. Att veta att min bästa vän ligger där två meter under jorden och jag kan inte röra vid henne, inte pussa hennes mjuka mule, inte känna hur hon blåser sin varma luft i mitt hår.
Jag var även inne i stallet och plockade undan lite saker. Stod där och andades in lukten från min älskade häst.
Ingen kommer någonsin kunna fylla det tomrum hon efterlämnat, inget kommer någonsin bli sig likt. Hon var den bästa och mest trofasta vännen man kan tänka sig och vi älskade verkligen varandra. Jag hoppas verkligen att hon visste det bara, att hon kände sig älskad. För det var hon, mer än någon någonsin kommer kunna förstå....
My heart belongs to you
Smärta
Som jag känner nu så vill jag aldrig mer sätta min fot i närheten av en häst. Definitivt inte jobba med dom. Jag vill helst av allt bara ta alla mina ägodelar och flytta långt bort och starta ett helt nytt liv.
Endast framtiden kan utvisa om så blir fallet.
Tragiskt men sant
Tack alla för era tröstande ord, det värmer att veta att så många bryr sig.
Vill ni ha lösenordet så fråga på msn,skicka ett sms eller kolla bilddagboken.
no words
Misan
Till våra fans
Den här fina filmen har Sandra gjort. OBS, kolla inte på mig,kolla på Misan :P
http://www.pixbox.se/alb_show_id1093958_page0.html
Här finns massa bilder som Matilda tagit. Tyvärr var inte Misan på sitt mest samarbetsvilliga humör den dagen. Glöm inte kolla på Matildas andra bilder!
Söndag
Efter denna maffiga frukost var det dags för att göra något som Marcus velat göra länge. Vi var ute och åkte motorcykel! Detta var något vi gjorde mycket förr, när vi blev ihop så hade Marcus en motorcykel som vi var ute med.
Det var riktigt roligt att åka igen, även om jag tycker det är lite läskigare nu på äldre dagar. Man är lite mer uppmärksam på vad som kan hända. Om man vurpar med en motorcykel i 130 km/h så finns det nog inte så mycket kvar av ens kropp sedan.
Lite nostalgisk kände jag mig allt också när jag satt där bak och hade ont i baken...
Vi var ute på en riktig roadtrip ute på landet. Vi körde till Sitons kulle och tog en fika och sedan begav vi oss på slingriga landsvägar ut till stallet i Tvååker. Man hinner se väldigt mycket från en motorcykel.
Marcus ska tanka i Kungsäter (världens ände)
Marcus uppe på Sitonskulle
Utsikt
Lördag
Jag har som sagt haft en riktig toppenhelg. Jag och Marcus har hittat på saker tillsammans och haft riktigt roligt.
I lördags var vi i stallet tillsammans. Jag skulle "hoppa" lite och Marcus skulle hänga med och vara mitt mentala stöd och min hinderhöjare.
Misan var fin. Jag red fram och hon kändes mjuk och fin. Paddocken var precis sådan som hon vill ha den, tung och blöt. Ja, hon är lite knepig min häst. Jag tog ett par skutt. Ju mer jag hoppar ju mer älskar jag att rida dressyr ska jag meddela. Jag gör det enbart för min häst skull.
Framridning
Skutt
Sedan var det Marcus tur att hoppa upp. Han är duktig! Det är inte många gånger han har ridit men han lyssnar bra och är totalt orädd. Hästen hoppar bättre med honom på ryggen för han sitter inte och stör henne.
Marcus travar av Misan. Får han bara ordning på sina hälar så kan han bli en riktigt duktig ryttare. Han lyckades till och med trava av Misan i ett lugnt tempo och sänka ner sig, DET är inte dåligt!
...
Redovisning kommer i morgon!
God natt!
Nu är måttet rågat!
Kö,kö,kö. Överallt jag vänt mig idag så har det varit kö.
Det började när jag skulle åka och tanka, det var kö från Hajenrondellen och ändå ner till Lassabacka. Redan då började irritationen gro inom mig. Sedan var det naturligtvis kö till att få den förbannade och svindyra bensinen. Till råga på allt så inträffade det en incident när jag skulle tanka.
Jag avskyr att göra det när det står folk bakom och väntar. Stressad som jag är så skulle jag ju vara effektiviteten själv och skyndar mig så mycket att jag tappar tanklocket som naturligtvis rullar in under bilen. Vig som jag är så fäller jag ihop mig som en fällkniv och försöker krypa in under bilen för att få tag på locket. Detta lyckas naturligtvis inte. Det enda som händer är att mannen bakom antagligen ser hela min röv och att jag får bensin över i princip hela mina byxor. Det var ju bara att bita i det sura äpplet, hoppa in i bilen,köra fram, löpa ut och hämta det förbannade locket igen. Pnsamt!
På väg ut från bensinstationen var det en lång kö naturligtvis och jag var måttligt road. Resterande delen utav färden gick smärtfritt men jag var lagom road.
Varför ska alla turister ge sig in och köra i rondellerna? De fattar ju ingenting ändå, ibland känner jag att jag skulle vilja ställa mig mitt i Lassabackarondellen med en stor banderoll som det står "ÅK HEM" på.
När jag skulle köra hem på min vanliga väg från stallet då var det kö och totalstopp åt båda håll, i TVÅÅKER. Till och med i den hålan så var det kö! Vad är det som händer? Vart är samhället på väg? Nu är jag upprörd, mycket upprörd!
Typ så här såg det ut i stan i dag, en sketen vanlig fredag.
Today is a rainy day
Idag öser regnet ner och jag sitter och funderar på om jag ska rida eller inte. Jag vill,men orkar inte,det regnar,men kan ju bli uppehåll. Så håller jag på och velar, fram och tillbaka. Jag vill ju helst inte att hon ska stå mer än en dag i veckan,jaja, vi får se hur jag gör :)
Angående gårdagens inlägg så är det ingen som läser min blogg som behöver känna sig träffad. Den personen som inlägget var riktat till läser knappast här.
Jag vet däremot att det finns andra som läser här, som inte vill ha något med mig att göra men ändå finner mitt liv väldigt intressant.
Om du inte hade varit som du är så hade det aldrig blivit så här. Det är synd, men det skulle aldrig fungera.
Jaja, nog med att tänka på det som varit, nu blickar vi framåt, mot helg och lugn! Det gillar vi, skarpt!
Denna låten gillar både jag,Marcus,Sandra och Matilda!
Beat it
Jag har mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud, jag är en person med mycket åsikter!
Just nu är det jag stör mig på är människor som vänder kapan efter vinden. Ibland passar man och ibland behandlas man som luft. Inte okej! Sådana falska människor klarar jag mig bra utan, när man inte ens kan svara på ett sms, då är det illa. Eller när man i sällskap av andra människor blir helt annorlunda, kort i tonen, ja nästan otrevlig. Nej, då har jag andra vänner jag hellre lägger min energi på.
Nu ska färden gå tillsammans med Fabbe till stallet. Han går finfint Fabbe. Ett lätt tryck på gasen och swisch så är man framme. Busigt men roligt!
MJ
Sitter som vanligt i min soffa med en kopp kaffe och har precis kollat klart på Våra bästa år.
Det är slappt med semester men jag vet liksom inte riktigt vad jag ska hitta på. Blir väl ett ridpass som vanligt och sedan är det tvättning som står på schemat i kväll.
I går kväll så satt jag och kollade på flertalet program om Michael Jackson. Jag måste säga att jag blev mer ledsen och illa berörd än vad jag trodde. I slutet av hans minnescermoni går hans 11 åriga dotter fram till mikrofonen och hulkar fram orden "My father is the best father, I love him so much" sedan bryter hon ihop. Då brast det även för mig, tårarna sprutade.
Undra om media är medvetna om att det är dom som till stor del är ansvariga för det som hänt? Som Michaels bror sa "Maybe now they will leave you alone Michael".
Tragiskt är det rätta ordet.
Hoppas medierna lär sig något utav detta men det är väl knappast troligt. Pengar är ju pengar sen bryr de sig inte om vems liv de förstör på kuppen. Killen var ett geni som älskade att stå på scen, det andra han ville i övrigt var att få vara i fred. Han ville inte synas,bara vara för sig själv, bara leva som alla andra...
En förstörd själ
SUCK
Huvudvärken finns kvar som ett molande i tinningen. Kan man kapa av huvudet?
Suck, jag hade precis skrivit ett inlägg som försvann. Jag orkar verkligen inte skriva om det. Jag får skriva i morgon i stället.
Ska sova nu, hoppas att huvudvärken är borta i morgon!
A day in a pretty normal life
Relativt svalt och skönt i dag, någon grad för mycket kanske, men ska ej klaga. Huvudvärken är däremot bestående och nu har jag även konstant lock för mina öron. Livet är en pärs!
Idag har jag ridit ett dressyrpass på Misan som var pigg och glad igen! Dock stel som ena pinne men efter att hon fått springa av sig ett par varv så blev det bättre!
Idag har jag även umgåtts med min kära vän Elin och hennes dotter Desibel. Mycket charmerande liten tjej men med mycket humör. Haha, det värsta är att jag inte kan låta bli att skratta åt henne när hon är arg eller gör något hon inte får. Det är mycket underhållade.
Vi besökte Börjes, ROLIG affär! Fick äntligen köpt nya ridbyxor vilket var extremt välbehövligt! TACK Marcus! (han betalade).
En trevlig eftermiddag helt enkelt, det är roligt att umgås med sina vänner, det gäller bara för mig att släppa på spärrarna och ha roligt, släppa kontrollen liksom!
JA :D
Nu kan man andas igen! Det känns helt fantastiskt, detta har jag längtat efter i två hela veckor nu, trodde knappt jag skulle överleva! När jag vaknade i morse och solen inte sken utanför sovrumsfönstret så kände jag ett stort välbehag. För första gången på flera veckor kunde jag sova!
Huvudvärken har faktiskt också släppt nu, UNDERBART!
Det var allt jag ville meddela för närvarande! Ta ett djupt andetag och känn hur friskt det är, GLÄDJE!
Surprise!!
Dagen igår var bra men väldigt varm och fuktig.
På kvällen hade jag bokat bort på en italiensk restaurang på Avenyn som heter Joe Farellis. När vi steg ur bilen på Heden så stod termometern på 32 grader. Jag lovar det var som att gå in i en vägg.
Vi satte oss och väntade på att klockan skulle bli 18.30 då vårt bord skulle vara klart. Helt plötsligt dyker Marcus före detta klasskompis upp mitt på Avenyn, Marcus trodde att det var slumpen men det var bara lilla finurliga Caroline som hade varit i farten :) Marcus har länge pratat om att han vill träffa den här klasskompisen så jag letade upp hans gamla klasslista, skickade ett sms och simsalabim så kom han och hans tjej där! Jag är riktigt stolt över att jag lyckades komma på idén och att jag vågade kontakta honom! Marcus blev jätteöverraskad, sånt gillar vi!
Vi hade en jättetrevlig kväll . Enkla,trevliga människor, AC och jättegod pizza!
Mer sånt tack :)
HURRA!!
Jag kom att tänka på det i går att man inte alltid uppskattar det man har. Jag har en underbar sambo, visst han kan vara en riktig latmask ibland när det kommer till städning men det känns som att det är ett ganska vanligt manligt fenomen. Men när det kommer till att ställa upp och hjälpa till så finns han alltid där. Som i går, är ett exempel. Han följde med till stallet och körde hö och släpade och bar i 25 gradig värme utan ett enda klagomål. Han hjälpte dessutom till att stängsla och hämta krafft. Det är kärlek det. Han är inte det minsta intresserad av hästar (om dom inte springer in pengar) men ändå följer han med och kör,höjer hinder,mockar m.m bara för min skull!
Black or white
Varit duktig idag också. Klockan 06.30 hoppade jag upp på hyästryggen. Det var vamt men vi hade en mysig tur. Vi red runt ängarna och Misan var pigg och glad, skötte sig super. Vi hade lite tur med för vi träffade bara på två blinningar på hela timmen (dom skickade jag i väg upp till himmelen). Vi rred även igenom ett knäpptyst bostadsområde, jag såg inte en levande själ. Det enda som hördes var misans hovklapper.
Värmen fortsätter hålla Sverige i sitt grepp. Fick höra idag att man inte ska klaga. Det gör ju alla andra på vintern så då klagar jag nu!
En utav världens genom tidernas största ikoner har ju gått ur tiden. Michael Jackson. Jag lyssnade mycket på hans musik när jag var yngre, killen var ju ett geni. Jag har även sett de få intervjuer och dokumentärer som han medverkat i. Han har nog inte haft det lätt och när man såg honom på tv så insåg man att han fortfarande var som ett barn. Det blir väl så när man inte får någon barndom. Han satt där i ett träd på sin nöjesanläggning "Neverland". Han såg ut som ett barn,han pratade som ett barn och betedde sig som ett barn. Jag känner en stor sorg inombords när jag tänker på det, det spelar ingen roll hur många miljarder man har på banken om man har ett trasigt sinne. Tyvärr tror jag att medierna har ett stort ansvar när det gäller detta. Eftersom Michael anses vara en av de största genom tiderna så har han ju aldrig fått vara i fred. Hysterin runt honom har ju alltid varit total! Olyckligare människa än Michael får man nog leta efter. Vi får bara hoppas att medierna låter hans barn vara i fred nu så att inte de behöver gå samma tragiska väg till mötes.
Hittade det här framträdandet i går på You tube. Visste inte att de hade gjort en duett. Riktigt roligt!
http://www.youtube.com/watch?v=kOG8lwvVSmo
Farligt,farligt
http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=174899
Not surprised
Jag är inte förvånad! Många bilister tar inte hänsyn till oss när vi rider!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5454906.ab
Jag ä inte bitter
SkitSMHI! Jag åkte till stallet och red igår vid åttatiden. Jag mitt dumma nöt trodde det skulle vara svalare då. I och för sig kanske det var ett par grader svalare men det var ju en luftfuktighet som hette duga. Jag red i 30 minuter kanske i paddocken absolut inte hårt och mitt hår såg ut som om jag hade duschat. Inte helt ok alltså!
Riktigt tur att jag hade Marcus bil. Det var AC på högsta hastighet på vägen hem sedan.
Väl hemma ställde jag mig i duschen,vred på kallvatten och bara njöt! Ställde mig sedan framför fläkten och till och med frös, underbart! Påminn mig om att jag aldrig mer ska klaga på kylan även om jag håller på att förfrysa tårna efter ett fyratimmars pass i ridhuset!
I dag väntar presentinhandling och höhämtning. Precis sådana saker som man vill göra i den här värmen!
Nej då, jag är inte bitter!
Så härligt det ser ut!
