Caroline Svensson

En sak jag funderat en del över är det här med att flytta hemifrån. Jag kan inte ens i mina vildaste fantasier förstå mig på människor som fortfarande bor hemma när de är vuxna. Enligt mig ska man när man gått ur gymnasiet försöka att skaffa sig en egen bostad. Man måste skaffa sig ett eget liv, utan sina föräldrar.. Jag finner det nästintill perverst när jag hör talas om folk i min egna ålder (25) som fortfarande bor hemma hos mamsen. Det känns som om dessa människor på något sätt stagnerat i sin utveckling. De vill vara som små barn resten av livet. För det mesta har väl föräldrarna inget emot det heller, de vill nte "klippa navelsträngen" som man brukar säga.
Mina föräldrar hade aldrig och då menar jag ALDRIG låtit mig bo hemma tills jag var över 20 och det är jag jävligt tacksam över. Mamma satte upp mig i bostadskön så fort jag var gammal nog och tack vare det så fick jag också en lägenhet när jag skulle flytta hemifrån.
Vissa människor bor säkert kvar hemma för att tjäna pengar också. Detta gör mig riktigt förbannad! Dina föräldrar har redan försörjt dig sedan du föddes nu är det dags att stå på egna ben! Naturligtvis finns det situationer då man måste be sina föräldrar om ekonomiskt stöd men målet måste väl vara att klara sig själv!? Eller har jag fel? Man kanske ska leva med och på sina föräldrar tills de trillar av pinnen, är det det nya? Får kolla upp detta närmre..